Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Ett ljus lyser på min väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
stäng mig icke från det som så nära rör din lycka.
Om du kan lita på mig, som du ju säger att du gör
och som jag vet att du kan, så låt mig vara din vän,
din bror, framför allt när det gäller en sak lik denna.»
Med en bedjande, nästan förebrående blick reste
hon sig upp och lämnade fönstret. Hon skyndade
öfver rummet, som om hon inte vetat hvart hon gått,
satte händerna för ansiktet och brast i tårar så
häftiga, att de djupt rörde mig.
Och likväl väckte de inom mig något som
bådade godt för mitt hjärta. Utan att jag visste hvarför,
förbundo sig dessa tårar med det lugna, vemodiga
leende, som så fäst sig i mitt minne, och jag darrade,
men mera af hopp än af fruktan och sorg.
»Agnes! Syster I Du kära! Hvad har jag gjort?»
»Låt mig gå, Trotwood. Jag mår inte väl. Jag
är mig inte lik. Jag skall tala med dig sedan — en
annan gång. Jag skäll skrifva till dig. Tala inte till
mig nu! Gör inte det, gör inte det!»
Jag sökte erinra mig hvad hon sagt, då jag vid
ett föregående tillfälle yttrat, att hennes tillgifvenhet
kunde hålla profvet äfven under vidriga
omständigheter. Det var sojn om jag måst söka igenom en
hel värld på ett ögonblick.
»Agnes, jag kan inte uthärda att se dig så där
och tänka, att jag varit anledningen därtill. Dyra
flicka, mig kärare än allt annat i världen, om du är
olycklig, så låt mig dela din sorg. Om du är i behof
af hjälp eller råd, så låt mig bistå dig. Om du
verkligen bär en tyngd på ditt hjärta, så låt mig försöka
att lätta den. För hvem lefver jag väl numera, Agnes,
om inte för dig I»
»O, skona mig! Jag vet inte hvad det är med mig!
En annan gång!» var allt hvad jag kunde urskilja.
Var det väl en själfvisk villfarelse, som fått makt
med mig? Eller var det månne det gryende hoppet,
som för mig öppnade utsikter, som jag ej vågat tänka
mig?
»Jag måste säga mera. Så kan jag icke lämna
dig. För Guds skull, Agnes, låt oss inte miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
