- Project Runeberg -  David Copperfield /
1074

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Ett ljus lyser på min väg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ioi 74

hon »också mr. Dick i famn -och kramade honom, och
han kände sig visserligen hedrad men tillika mycket
förvånad. Och sedan meddelade hon dem anledningen,
och så *vora vi allesammans mycket lyckliga.

Jag kunde inte upptäcka om min tant under sitt
sista korta samtal med mig begagnat sig af en from
list, eller om hon verkligen misstagit sig på mitt
sinnestillstånd. Det var alldeles tillräckligt, påstod
hon, att hon sagt mig, att Agnes snart skulle gifta
sig, och jag måtte väl nu bättre än någon annan veta
hur sant det var.

Fjorton dagar därefter gifte vi oss. Traddles och
Sofi samt doktor Strong och hans fru voro de enda
gästerna på det enkla bröllopet. Vi lämnade dem
fulla af glädje och åkte hem tillsammans. Sluten i
mina armar höll jag nu henne, källan till hvarje ädel
sträfvan jag någonsin haft, mitt jags medelpunkt, mitt
lifs cirkel, min egen, min hustru, för hvilken jag
hyste en kärlek, som var grundad på klippan.

»Älskade make!» sade Agnes. »Då jag nu får
nämna dig så, har jag ännu ett att säga dig.»

»Låt mig höra det, min älskling!»

»Det förskrifver sig från natten, då Dora dog.

# Hon skickade dig efter mig.»

»Ja, det gjorde hon.»

»Hon sade, att hon lämnade mig ett testamente.
Kan du gissa hvad det var?»

Jag trodde mig kunna det. Jag drog den maka,
som så länge älskat mig, närmare till min sida.

»Hon sade, att hon hade en sista bön att ställa
till mig och någonting att ålägga mig.»

»Och det var?»

»Att ingen annan än jag fick’ fylla den tomma
platsen.»

Och Agnes lade sitt hufvud mot mitt bröst och
grät, och jag blandade mina tårar med hennes, fastän
vi voro så lyckliga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/1076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free