Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXIV. En sista återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KAP. LXIV.
En sista återblick.
Och nu slutar min skrifna historia. Än en gång
— den sista — skådar jag tillbaka, innan jag afslutar
dessa blad.
Jag ser mig själf med Agnes vid min sida
färdandes fram på detta lifvets väg. Jag ser våra barn
och våra vänner omkring oss, och jag hör sorlet
af många röster, som icke äro mig likgiltiga under
vandringens fortgång.
Hvilka ansikten träda tydligast fram för mig i
den rörliga mängden? Jo, dessa! Alla vända de sig
mot mig, då jag ställer denna fråga till mina tankar!
Se här min tant med starkare glasögon, nu en
gammal öfver åttioårig kvinna, men rak i ryggen
än, och med styrka att gå sina sex mil i sträck,
när det är kallt.
Och så hennes ständiga sällskap, Peggotty, min
goda gamla sköterska, äfven hon i glasögon, van
att om kvällarna sitta helt nära lampan med sitt arbete
men som aldrig slår sig ned där utan att ha vaxbiten,
alnmåttet i lilla stugan och sylådan med St.
Paulskyrkan på locket bredvid sig.
Peggottys kinder och armar, som i min barndom
voro så hårda och så röda, att jag undrade, hvarför
inte fåglarna hellre pickade på dem än på äpplena, äro
nu skrynkliga, och hennes ögon, som förr fördunklade
hela sin omgifning i ansiktet, äro svagare — fastän
de tindra än; men hennes skrofliga pekfinger, som
jag förr sammanställde med ett muskotrifjärn, är sig
alldeles likt, och när jag ser mitt minsta barn gripa
efter det, då det tultar från min tant till henne, tänker
jag på vårt lilla hvardagsrum hemma, då jag ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
