Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXIV. En sista återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni har träffat min son, sir», säger den äldre
damen. »Äro ni försonade nu?»
Stirrande på mig, förer hon handen till pannan och
kvider sakta. Plötsligt skriker hon till med en hemsk
röst: »Rosa, kom hit! Han är död!» Rosa, som fallit
på knä vid hennes fötter, smeker henne i ena
ögonblicket, förebrår henne i det andra. Än ropar hon
brutalt till henne: »Jag älskade honom högre än
ni någonsin gjort!» än söker hon vyssja henne till
sömns vid sitt bröst, som vore hon ett sjukt barn.
Sådana äro de, då jag lämnar dem, sådana finner jag
dem alltid, så förnöta de sin tid år från år.
Hvad är det för ett fartyg, som nu återvändt hem
från Indien, och hvad är det där för en engelsk dam,
gift med en knarrig gammal skotsk Kresus med stora
örlappar? Kan det vara Julia Mills?
Jo, det är verkligen Julia Mills, retlig och elegant,
med en svart betjänt, som räcker henne visitkort och
bref på en guldtallrik, och en kopparfärgad kvinna,
klädd i linnekläder och med en grann halsduk om
hufvudet, som serverar henne små mellanmål i hennes
toalettrum. Numera för Julia icke dagbok, sjunger
aldrig »Kärlekens sorgkväde», grälar däremot ständigt
med sin gamle skotske Kresus, som är ett slags gul
björn med garfvad hud. Julia håller på att drunkna
i penningar och talar aldrig om, tänker aldrig på
någonting annat. Jag tyckte bättre om henne i Saharas
öken.
Eller kanske detta just är Saharas öken! Ty fastän
Julia har ett ståtligt hus och förnämt umgänge och
ger öfverdådiga middagar hvar dag, grönskar ingenting
i hennes närhet. Jag ser där ingenting som kan
bära frukt eller blomma. Däremot ser jag något af
hvad Julia kallar »societeten», bland andra mr. Jack
Maldon från patentbyrån, som hånar den hand som
gifvit honom platsen och talar med mig om
doktorn som »alldeles förtjusande antik». Men, Julia,
när »societeten» är benämningen på herrar och damer
så ytliga som dessa, och när tonen därinom är en
öppet uttalad likgiltighet för allt som kan föra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
