Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXIV. En sista återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bra män, tre bo hos oss och tre hushålla för sin
far efter mrs. Crewlers död. Alla äro de lyckliga.»
»Utom —» inföll jag.
»Utom Skönheten», sade Traddles. »Ja, det är
sant. Det var verkligen bra ledsamt att hon skulle
gifta sig med en sådan skojare. Han hade en viss
fart i sig, som fångade henne. Nu ha vi henne emellertid
i trygghet hemma hos oss och ha blifvit af med
honom, så vi ska väl kunna krya upp henne igen.»
Traddles’ hus är just — eller hade kunnat vara —
ett af de hus han och Sofi plägat inreda under sina
forna aftonpromenader. Det är ett stort hus, men
Traddles har sitt skrifbord i sitt toalettrum och där
stå äfven hans stöflar uppradade. Och han och Sofi
tränga ihop sig i vindsrum och lämna de bästa
sofrummen åt Skönheten och flickorna. Något
öfverloppsrum finnes icke i huset, ty otaliga händelser foga
det alltid så att ändå flera af flickorna äro här. Här
möter oss en hel mängd af dem, som rusat ned för
att öppna porten, och de skjuta Traddles mellan sig
för att bli kysst, tills han blir alldeles andlös. Här har
Skönheten, som är änka och har en liten flicka, slagit
sig ned för beständigt, och för att fira Sofis
födelsedag ha till middagen inbjudits de tre gifta
flickorna och deras män, en af dessa mäns bröder och en
annans kusin och en annans syster, som visst är
förlofvad med kusinen. Traddles, alltjämt samma enkla,
okonstlade man som förr, sitter som en patriark vid
nedre ändan af det stora bordet, och Sofi sänder
honom från bordets öfre ända strålande ögonkast öfver
en glad rymd, som sannerligen icke blänker af
britanniametall.
Och då jag nu slutar mitt arbete och besegrar min
önskan att fortsätta längre, blekna dessa ansikten bort.
Men ett ansikte, öfver och bortom dem alla, lyser
emot mig med en himmelsk glans, i hvars dager jag
skådar alla andra föremål. Och det dröjer kvar.
Jag vänder på hufvudet och ser det bredvid mig
i dess sköna renhet. Min lampa brinner svagt, ty jag
har skrifvit till långt inpå natten, men den älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
