Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brud. Brudfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUD. BRUDFOLK.
83
visserligen rest öfver hundra mil för att äkta honom, som
hon under många år älskat, men efter denna ledsamma
upptäckt reste hon hellre hem igen! — Hon höll också ord, och
räddade sig därigenom från en lifslång förbindelse med en
drinkare.
En lycklig brud. — En dag sade en öfverlycklig ung
brud: »Nu först börjar jag att lefva, det förefaller mig som
om jag hittills varit död.» — Hon hade aldrig rönt någon
kärlek, ingen hade förstått henne, hon hade icke kunnat
vara glad. Nu var allt helt annorlunda.
Den bästa hemgiften. — Den hängångne fromme L.
stod i begrepp att ingå äktenskap. Han hade sökt länge,
innan han funnit en brud, som var efter hans tycke. Man
visste att han för att drifva sin affär behöfde en liten
hemgift med den blifvande hustrun. Men han hade ju förlofvat
sig med en alldeles utfattig flicka; men som dock medförde
såsom sin bästa skatt en lefvande gudsfruktan och kärlek
till frälsaren. »Har din fästmö pängar», frågade honom
hans vänner. — »Hon har en mycket rik fader», svarade
L. »Hon är Guds barn.» — Så är det tyvärr ofta. Vid
äktenskaps ingående frågar man i allmänhet: Är hon rik?
Är han rik? Är hon vacker? Är han af god familj? o. s. v.
Men huru sällan frågar icke människorna, när de höra
omtalas en förlofning: Är han en gudfruktig man? Är hon en
from och dygdesam jungfru?
Den fromma bruden. — I december 1775 slogs i
Paris en förlofning upp af en ovanlig orsak. Fästmannen var
på aftonen före bröllopet hos sin fästmö, han var
öfverlycklig, talade och skämtade mycket, och under sitt bemödande
att försätta sin omgifning i den gladaste stämning, råkade
äfven religionen ut för hans skämt. Fästmön tillrättavisade
honom härför på ett kärleksfullt sätt, men han tadlade henne
för tillrättavisningen med tonen af en världsman, som icke
ville vara så småstadsaktig, att han brydde sig något om
Gud och religionen. Fästmön blef förskräckt, men fattade
sig genast och sade: »Ifrån detta ögonblick, då jag märker,
att religionen icke är helig för er, tillhör jag er icke vidare.
Den som icke älskar Gud, kan icke rätt älska sin hustru».
Hon stod äfven fast vid sina ord. Förgäfves anlade fäst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
