Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 bön. !
Gud sörjer för vårt dagliga bröd. — Den berömde
teologen d:r Bernhard Ziegler, en af Luthers samtida, bad
Gud vid sin utgång ur klostret, att han skulle gifva honom
ett anständigt ämbete och därjämte fyrtio gulden i årlig
inkomst, på det han måtte kunna tjäna Gud och människor
och ärligt försörja sig själf. Det skedde. När han gift sig,
ville denna summa icke räcka till. Då bad han Gud om
sextio gulden. Herren gaf honom äfven dessa. Då barnen
blefvo stora, bad han Gad om åttio gulden. Herren
uppfyllde äfven denna bön. Då Ziegler blef gammal, ville icke
heller denna summa räcka. Då vände han sig i bön till
Gud och sade: »Käre fader, jag har läst om Abraham, att
han talat med dig åtskilliga gånger, och du har hört honom.
Själf har jag också erfarit, att du hör böner. Ack,
förtör-nas icke på mig, jag vill blott ännu en enda gång tala med
dig. Gif mig, hvad jag nu behöfver, så vill jag sedan alltid
vara nöjd och aldrig mer föreskrifva dig något.» — Härpå
beskärde Gud honom etthundrafemtio gulden i årlig inkomst,
och då kurfursten af Sachsen fick veta, att Ziegler bedt på
detta sätt, skänkte lian honom ytterligare tvåhundra
gulden, på det han icke skulle behöfva lida någon nöd i sin
ålderdom.
F) Femte bönen: Och förlut oss våra skulder, såsom ock vi
förlåta dem oss skyldiga äro.
Hertigen och hofpredikanten. — Under medeltiden,
när furstar och riddare beständigt lågo i fejd med
hvarandra, beslöt en hertig att hämnas på en granne, som
förolämpat honom. Det inträffade då, att han samma afton, som
han fattat detta beslut, fick veta, att hans fiende med
ett ringa följe skulle draga förbi hans slott. Det var ett
förträffligt tillfälle att hämnas på sin fiende, och han var
fast besluten att icke låta det gå sig ur händerna. Han
omtalade sitt förehafvande i närvaro af sin hofpredikant
hvilken förgäfves sökte förmå honom att afstå härifrån. Den
fromme mannen talade till hertigen mycket om den synd,
som han stod i begrepp att begå; men allt var förgäfves.
Då han slutligen insåg, att han ingenting skulle kunna
uträtta med sina ord, sade han: »Då jag icke kan förmå
hertigen att afstå från sitt förehafvande, vill jag fråga, om icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
