Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbanna. Svärja. Svärjare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
FÖRBANNA. SVÄRJA. SVÄRJ ARE.
liten, det är sant, men jag kan likväl göra något, som
hvarken ni eller de andra bokhållarna här förmå göra.» — »Såå!
och det skulle vara, om jag får lof att fråga?» — »Jag vet
inte, om jag törs säga det.» — »Rent språk, pojke, fram med
hvad du har på hjärtat, det skall i sanning blifva roligt att
höra, hvad det är en sådan liten puttefnasker kan göra,
men icke vi fullvuxna!» — »Jag kan hålla de tredje budet
och låta bli att svärja och förbanna mig», blef det
allvarsamma svaret. Från den tiden lämnade bodbetjänterna
springpojken i ro för sina förtretliga anmärkningar. Guds
välsignelse var med gossen och han blef den mest ansedde och
förmögne mannen af alla i den affären.
En svärjare blir sällan trodd. — En slaktare skulle
en gång köpa några kreatur af en gudfruktig man och
frågade honom efter sista priset för djuren. Säljaren nämnde
summan som var jämförelsevis låg. Men när slaktaren hörde
priset, svor han och förbannade sig dyrt på, att han icke
kunde betala dem så högt. »Det där kunde du ju hafva
sagt mig ganska lugnt och jag skulle trott dig lika fullt,
om du icke brukat så många eder och förbannelser»,
svarade säljaren. »Vet du icke att Herren uttryckligen
förbjuder all svordom och säger: Edert tal skall vara ja ja, nej
nej, hvad därutöfver är, det är af ondo.» Slutligen ville
dock slaktaren betala det begärda priset. Men då genmälde
den gudfruktige mannen, i hvars öron de många
förbannelserna genljödo på ett obehagligt sätt: »Nej, nu får du icke
köpa dem, emedan du svurit och förbannat dig på, att du
icke kan komma ut med att betala, hvad jag först begärde.
Jag vill icke gifva anledning till, att du bryter din ed, i
hvilket fall du ju skulle lägga en ny synd till den förra.»
En svärjare. — I Nordamerika lefde en man, som jämte
många goda egenskaper dock ägde den förskräckliga vanan
att vid minsta anledning bryta ut i grofva eder. En dag
blef han likväl ordentligt botad härför. Mannen var en
het sommardag sysselsatt på sin äng med slåtterarbete och
hade just fått ihop en höstack, när en vindstöt kom och
kringströdde stacken öfver hela ängen. Mannen kom genast
i raseri, kastade ifrån sig räfsan, slet sig i håret, förbannade
och svor på vinden, höet och sig själf, kort och godt, han
bar sig åt som en vansinnig, och då en förbigående före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
