Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försoning. Försonlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
FÖRSONING. FÖRSONLIGHET.
Strötankar: Gud måste för att kunna frälsa världen finna i henne en enda
rättfärdig, som skulle vara den rena mellanlänken mellan honom och de
orättfärdiga, en medlare mellan ogärningsmän och Gud. Det bör icke vara
oss omöjligt att ana, huru en sådan mellanlänk kunde behöfvas, en som
tillhörde både Guds och syndares värld, som kunde framträda på en gång
inför den rättfärdige i himmelen och de orättfärdiga på jorden. Denna vårt
hjärtas aningsfulla känsla af behofvet af en medlare är uttalad i den
bekanta versen:
»Du går Guds lamm, du milda, oskyldiga och rena,
Att oss, från Gudi skilda, med Gud igen förena.
Ditt hjärta bär vår sveda, att våra hjärtan freda.
Pris vare dig, o Jesu!»
Betrakta naturen af det lidande och den död, hvarigenom försoningen skedde,
så finner du hvila däruti. Kom i håg att inga af de helgon, som nu äro
i himmelen, hafva haft något annat försoningsoffer än Kristus. (Spurgeon.)
Försonlighet är för en människa med ett obrutet sinnelag omöjlig: men
den blir för en ödmjukad möjlig. (J. A. Bengel.)
Ett lamm — i stället för ett lejon. — Alfons, konung
i Spanien, hade vid dödsstraff förbjudit sina undersåtar att
utan tillåtelse taga genväg genom det kungliga slottets
trädgård. En af sitt dagsarbete utmattad sjuklig arbetare, Alonzo,
öfverträdde förbudet. Han blef emellertid ertappad och dömd
att kastas för ett uppretadt lejon. Många människor,
däribland konungen och drottningen, voro närvarande vid det
grymma skådespelet, när domen skulle verkställas. Svag
och kraftlös framfördes den arme mannen på en inhägnad
plats, där han afvaktade sin död. Konungen gaf ett tecken,
och man öppnade dörren, som höll lejonet innestängdt. Vid
ljudet af en stark musik framkom ur lejonets förvaringsrum
— ett lamm, hvilket genast träffades af flera pilar, så att
det föll dödt till jorden. — »Hvem har vågat gäcka konungen?»
utropade Alfons med vredgad uppsyn. Drottningen reste sig
upp samt svarade modigt och ståndaktigt: »Det har skett på
mitt föranstaltande. Under det att du, o konung, är lagens
utgifvare och verkställare, står jag vid din sida såsom en
sinnebild af den gudomliga nåden. Skulle lagen ensamt gälla,
hvem kunde då i domen blifva beståndande? Och måste icke
vi, älskade gemål, med förskräckelse gå vårt öde till mötes,
om vi icke för hans skull, hvilken såsom ett menlöst lamm
bar våra synder ocli själf oskyldig på korset utgöt sitt blod
till försoning för våra öfverträdelser, funne nåd.» Blidkad
af dessa ord svarade Alfons: »I stället för förbrytarens har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
