Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Girighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIRIGHET.
221
Girighet.
Bibelställen: Ps. 119: 36. Ordspr. 1: 19; 15: 27. Es. 5: 8; 57: 17. Hes.
22: 12. Mark. 7: 22. Luk. 12: 15. Rom. 1: 29. 1 Kor. 6: 10. Efes.
5: 5. Kol. 3: 5. 1 Tim. 6: 10. 2 Tim. 3: 2. Ebr. 13: 5.
Bibliska exempel: Laban (1 Mos. 31: 41); Eli stinn- (1 Sam- 2: 12—11);
Samuels söner (1 Sam. 8: 3); Judas (Matth. 26: 14, 15); fariseerna
(Luk. 16: 14); Ananias och Safira (Apg. 5: 1—10); Demetrius (Apg. 19:
27); Felix (Apg. 24: 20).
Liknelse: En girig är som en häst, hvilken drager vin och dricker vatten.
Tänkespråk: Den som pressar en kork erhåller ingen saft. — En girig fader
uppfostrar vanligen slösande barn. — Där en girig har skördat letar den
fattige förgäfves efter ax. — Lär dig af föirädaren Judas, huru girigheten
för bort från Gud.
Strötankar: Den girige älskar och traktar efter timliga ägodelar såsom sitt
högsta goda. Girighet är allså ett omättligt begär efter gods och guld. —
En girig kan icke göra någonting nyttigare och bättre än att dö, ty i
lifvet är ban icke till någon nytta hvarken för Gud eller människor, icke
ens för sig själf. (Luther.) — Förakta icke den man, som först efter lång
kamp med girigheten lägger sin gåfva på altaret (Funcke.) — Girigheten
gör människan till en sten, vällusten till ett djur, högmodet till en djäfvul.
En fabel. — En korp släpade tusentals saker, guld,
glaskoraller, pärlor o. d. till den vrå, hvarest han hade sitt
sofställe. En tupp såg detta och frågade: »Hvad skall du
med alla de där sakerna till, de skola aldrig kunna göra dig
lycklig?» — »Jag vet det icke själf», svarade korpen, »jag
har dem blott för nöjet att hafva dem.»
Girigbukens slut — Det lefde en gång en girig man,
som skrapat ihop mycket pänningar, ett helt skrin fylldt till
brädden. Men han ansåg skatten icke vara i säkert förvar
i sitt hus. Han trodde icke sina närmaste mer än nätt och
jämnt, mycket mindre sina grannar. En natt bar han
därför sin skatt till skogen och gömde den där på ett tätt
bevuxet, mörkt och otillgängligt ställe. Där stod en stor ek
med kraftiga grenar. Härunder gjorde han en grop, satte
ner skrinet däri och vältrade sedan en sten däröfver. — I
samma by som vår girikbuk fanns en fattig man, som slösat
bort allt, hvad han ägt. På någon bättring tänkte han dock
icke, och till Gud hade han icke sin lit. Några dagar
senare gick han ut samma skog. Han tog icke något
pänning-skrin med sig, men ett rep, ty han ämnade hänga sig. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
