- Project Runeberg -  De bibliska hufvudbegreppen /
296

(1909) [MARC] Author: Hans Nilson With: Carl Norrby, August Rodemeyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julhögtid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

296

JULHÖGTID.

grät af glädje i deras armar. Väl hade han skäl att
utgjuta glädjetårar, ty Herren Jesus var pånyttfödd i hans
hjärta och hade än en gång förenat, hvad synd och värld
åtskilt.

Julnatten i skogen. — Vigda malmklockor hade ringt
in julen, och i kyrkor och hem ljödo julsånger till frälsarens
ära. Ifrån glada barnainunnar hördes jubel och glädje,
som strömmade ut till vandrarna i den mörka natten. Blott
den unga bleka kvinnan i den djupa sorgdräkten var döf
för det jubel, som låg i hvarje hjärta och banade sig väg
öfver hvarje tunga: i hennes hjärta fanns ingen julglädje.
Hon slöt sig tätt intill sin ledsagares sida, där hon under
tystnad gick upp för det långsluttande berget på en smal
väg, som ledde ut ur stadan till dess omgifningar. En djup
suck höjde mannen bröst, när han tänkte på, huru den ena
tåren efter den andra fuktat hans hustrus öga under den
nyligen bevistade ottesången. Och dock hade han hoppats
så mycket af den resa, hvarifrån de nu återvände; ty hon
hade ju flera gånger uttalat sin önskan att fira julen i det
gamla hemmet. Låt vara att detta blott var ett underligt
infall af henne, så var det likväl den första önskan, som
hon uttalat på år och dag. — Men nu — hvilken motsägelse!
— nu, när hon var nära hemmet, bad hon: »Vänta ännu en
stund, Kurt, där uppe finnas människor och ljus, låtom oss
gå långsamt genom skogen.» — »Genom skogen, är du då
icke rädd?» — »Jag? hvad skulle jag vara rädd för?» —
Stackars unga kvinna! Månader, år ha förgått, utan att hon
lärt böja sig under Guds allsmäktiga hand. Hon
öfverlämnade sig viljelöst åt smärtan, när döden beröfvade henne
hennes klenod, det enda barnet. Sedan dess vandrade hon
såsom en död bland lefvande. För den skull ville hon äfven
undfly lyckligare människors julglädje. Arma kvinna, du kan
icke skilja dig från dig själf, och därför är det allestädes
detsamma för dig! Kurt visade med handen omkring sig,
innan de inträdde i den mörka skogen: där nere i M.
skimrade fönstren af julljus: här, där, på berg och i dal klaraste
julglans. Men Lucie skakade blott med en suck på
hufvudet. — Då slog han sin arm omkring hennes lif: »Kära
hustru, skåda då uppåt, där vårt barn nu hos Gud firar en
evig jul. Och i dag kommer Jesusbarnet och går in till alla,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:26:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dbhb/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free