Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärlek till Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
KÄRLEK TILL GUD.
hugsvalare, en kraftgifvnre, en tröstare, och han visar oss, att Gud frågar
efter vår arma kärlek, värderar den och säger alltjämt till oss: »Min son,
min dotter, gif mig ditt hjärta!» — Det ligger en underbar tröst och
uppmuntran i den tanken, att vår kärlek till Gud, så svag och bristfnll den
än är, dock är honom kär och välbehaglig. — Kärleken till Kristus är
den båge, som afskjuter lydnadens pil; driffjädern, som sätter pliktens
hjul i rörelse. Kärleken är märgen i trons ben, blodet i gudsförtröstans
ådror, den andliga kraftens nerver, ja den sanna bönens och andaktens
lif. Den människa, i hvars hjärta kärleken bor, måste vara verksam.
Lika lätt kan hjärtat upphöra att slå som kärleken att arbeta. Kärleken
är full af handlingskraft och kan icke sysselsätta sig med obetydliga saker;
den är källan för det hjältemod, som frambringar stora bragder; den är
en stor hemlighet, ty den gör det bittra sött, döden kallar den för lif och
lifvet för död, smärtan är för honom ofta mindre smärtsam än glädjen.
(Spurgeon.) — Ju mer Guds- och människokärlek någon har, ju mindre
själfkärlek har han. (Jean Paul.) — Kännetecknet på vår kärlek till
Gud är att vi sysselsätta oss med sådant, som är Gud behagligt, t. ex.
själfva gärna tala och gärna höra andra tala om Gud, glädja sig i Gud,
fly hvad som är honom misshagligt, gärna lyda hans befallningar, bevisa
nästan alla möjliga kärleksverk. Märka vi, att kärleken till Gud börjar
kallna, böra vi flitigt lä-a hans ord, betrakta hans under och
välgärningar o. s. v.
Kärlekens måttstock. Den berömde kyrkofadern
Augustinus har sagt, att vår bön är måttstocken på vår
kärlek till Gud. Denna sats innehåller det påståendet, att de,
som mycket älska, också bedja mycket, och vidare, att de,
som mycket bedja, äfven älska mycket. Båda delarna äro
fullt riktiga. Kärlekens natur är nämligen sådan, att den
person, som hängifver sig åt honom, i viss mån föres bort
från sig själf. Hans hjärta är beständigt riktadt mot det
älskade föremålet.
Icke vår, men Jesu kärlek skall åberopas i bönen.
— En trogen själasörjare låg en gång farligt sjuk, och
medlemmarna i hans församling bådo innerligt vid hans
sjuksäng, att Herren skulle bevara honom åt dem och återgifva
honom hälsan, hvarvid de bland annat talade om hans ömma
nit att föda hjorden och tillade då: »Herre, du vet, huru
han älskar dig». I detsamma vände sig den sjuke till dem
och sade: »Å, barn, bedjen ej så; när Maria och Marta
sände bud till Jesus, läto de ej hälsa honom: ’Herre, den
som älskar dig’, utan ’den, som du har kär, är sjuk». Det
är icke min fullkomliga kärlek till honom, som tröstar mig,
utan hans fullkomliga kärlek till mig!
(»Sanningsvittnet».)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
