Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
LJUS.
gathörn med ett klart ljus i en liten lykta. En förbigående
herre frågade med förundran, hvartill han skulle hafva
lyktan, när han i alla fall icke kunde se något. — »För att
folk icke skall falla omkull öfver mig», blef svaret. — Vi,
som vandra i ljuset, skola låta vårt ljus lysa så väl för
andras skull som ock för den nytta, vi själfva hafva däraf.
Ett förfärligt bruk af ljuset. — Utanför nya Seelands
kust förlorade en sjökapten sitt fartyg, därigenom att han
styrde rakt emot det varnande ljuset, tills han körde på
klippan strax nedanför fyrbåken. Han sökte ursäkta sig
med, att han låg och sof. Men den ursäkten kunde hvarken
rädda vraket eller fritaga honom från dorn. — Huru
använder du strålarna af evangelii ljus?
Diogenes och solen. — Alexander den store gjorde
en gång ett besök hos den vise hedningen Diogenes, hvilken
ansåg den största dygd bestå däri, att man nöjde sig med
det minsta möjliga. För den skull hade han själf tagit sin
bostad i en tunna, i hvilken han kröp in som hunden i sin
koja. Alexander stannade framför filosofen, som icke ens
gjorde sig besvär att gå ut ur sin bostad vid konungens
ankomst, och frågade, om han hade någon begäran att
framställa, så skulle den genast varda honom beviljad. Diogenes
svarade: »Jag begär endast, o konung, att du går åt sidan,
så att du icke skymmer solen för mig!» — Så skulle äfven
hvarje kristen säga till allt, som vill skymma bort Kristus,
rättfärdighetens sol, för honom: »Ur vägen, synd, kött, värld
och djäfvul, ty jag vill fröjda mig af min Jesus, mitt ljus
och mitt allt!»
Huru det dagas i ett människohjärta. — »Det sätt,
hvarpå ljuset så småningom uppgår i mångens själ», säger
en iakttagare, »framlyser af den erfarenhet, som gjordes af
en person, hvilken tillhörde den romersk-katolska kyrkan
och hvilken jag träffade för någon tid sedan. Han satte sig
nod att läsa bibeln en timme hvarje kväll med sin hustru.
Efter några aftnar stannade han midt under läsningen och
sade: ’Hustru, iir den här hoJcen sanning, så ha vi orätt!’ Han
läste vidare, och efter ytterligare några dagars förlopp sade
han: ’Hustru, är den här lol<en sanning, så äro vi förlorade’.
Fastnaglad vid boken och djupt bekymrad fortfor han att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
