Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljus - Lof. Lofsång. Pris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUS. LOF. LOFSÅNG. PIIIS.
387
läsa, och efter ytterligare en vecka utropade lian med glädje:
’Hustru, är den här boken sanning, så kunna vi blifva frälsta’.
Efter några få veckors fortsatt läsning och lärde af Guds
Ande genom en evangelisk missionärs förmaningar ocli
undervisning, omfattade de båda genom tron Kristus och fröjda
sig nu i hoppet om ett evigt lif när honom.»
Lof. Lofsång. Pris. (Se äfven Tacksamhet.)
Bibelställen: 2 Mos. 15: 1, 2. Ps. 34: 2; 148 m. fi. Zef. 3: 19. Lule. 2:13.
Rom. 13: 3. Kol. 3: 16. Fil. 4: 8. Ebr. 13: 15. U. 5: 12.
Bibliska exempel: David (1 Kr. 29: 10 ff.); Sakarias (Luk. 1: 61); Simeon
och Hann i (Luk. 2: 28, 3S); den halte (Apg. 3: 8); Paulus (Apg. 10:
25) in. fi.
Liknelser: Såsom lärkan sjungande stiger mot höjden, så ock den kristne. Så
länge hans hjärta är fullt af bön, hans mun full af lof och hans tunga af
pris, heter det alltid: »närmare, närmare dig min Gud». Blir hans
lofsång svagare och svagare, tystnar den slutligen, så kan du vara säker på,
att han med trons matta vingslag åter snuddar mot jordens stoft. — En
lofsång i rätt tid iir som friskt vatten för en törstig själ. — Alltför
mycket lof liknar solstrålarna. Lagom fördelade befordra de gräsets växt och
trefnad. Men samlade på en punkt förbränna de detsamma.
Ordspråk: Eget ros ger elakt os.
Strötankar: Om du är bedröfvad, så börja att lofva, ty djäfvulen kan icke tåla
Gnds lof. Genom att lofva Guds namn kommer man i godt sällskap,
nämligen i änglarnas och de gode andarnas. Ty alla goda andar lofva
Herren Gud. (C. H. Zeller.) — Gör rätt allt, hvad du gör, ty på så sätt
lofvar du Gud. (Basilius.) — Den, som hvarken aktar lof eller tadel,
äger stort själslugn. Du är icke heligare, om du berömmes och rosas,
och icke sämre, när du tadlas. (Kempis.)
Lofva Herren, min själ. — En engelsk präst hade för
sin tros skull blifvit dömd att brännas. När han fördes
till bålet, frågade bödeln honom hånfullt: »Kan du också nu
lofva Gud för hvad han gör?» — »Hvarför skulle jag icke
det kunna? De tre männen kunde ju det i den brinnande
ugnen. Den, som var deras hjälpare, är äfven min. O, min
vän, gör bättring och tro på din själs frälsare, ty snart» ...
I detta ögonblick slog vagnen omkull, emedan fångföraren
icke varit nog vaksam, och den stackars bundne fången bröt
af sitt ena ben. »Kan du också nu vara tacksam mot Gud,
som så litet bekymrar sig om dig, kättare?» utropade
hånande hans plågoande. »Ack ja, äfven nu», svarade den
tålige korsdragaren under förfärliga plågor, »lofva Herren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
