Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Långfredag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅNGFREDAG.
401
Var synd du hafver dragit
Och dödens makt nedslagit.
Gif oss din frid, o Jesu! (Sv. Psb. n:r 94.)
Peter Pasch var en tapper ryttare från Hannover. År
1717 drog han ut med i kriget mot turkarna och kämpade
under prins Eugen, som blifvit kallad »den ädle hjälten».
Efter Belgrads stormning blef han tillfångatagen af de
flyende turkarna. De bundo Pasch vid en hästsvans, en turk
satte sig upp på hästen och Pasch måste alldeles naken följa
hästen i hans lopp. Sent på aftonen gjorde de halt i en
skog, och nu skulle man taga en gruflig hämnd på den
kristne. De lade först två stafvar i form af ett kors,
spottade därefter på detta kors och ville genom våld tvinga
Pasch att göra detsamma. Men han vägrade ståndaktigt att
göra detta. Då började man att sticka honom med knifvar
och dolkar för att förmå honom att spotta på korset, och då
allt detta icke hjälpte, naglade de fast hans händer vid en
trädstam och försökte sedan tvinga honom med piskrapp,
käppslag o. d. för att få honom till att uttala Muhammeds
namn. Men så ofta man förestafvade honom detta namn,
sade han »Jesus Kristus». Då beslöto hans plågoandar att
göra upp en eld vid hans fötter för att sålunda förmå
honom att förneka sin frälsare, eller också låta honom dö i
lågorna. När nu Pasch såg, att hans död var nära, bad han
med andäktig stämma ett Fader vår och läste därpå sin
trosbekännelse, och Herren gaf honom en så stark tro, att
han kunde bedja till och med för sina bödlar i likhet med
hvad Herren själf och den helige Stefanus gjort. Men knappt
hade han bedt sin bön till slut, så vardt han uppfylld med
en så stor och himmelsk fröjd, att han icke kunde afhålla
sig ifrån att med stark röst sjunga den gamla härliga
passionspsalmen: »Guds rena Lamm, oskyldig». Just när han
hunnit till slutet: »Gif oss din frid, o Jesu», ljöd ett väldigt
trumpetskall genom skogen. Några tyska ryttare kommo i
detsamma framsprängande. Turkarna togo till flykten, och
med förvåning funno ryttarna den fastnaglade Pasch på väg
att förbrännas af den kring hans fötter uppgjorda elden. De
lösgjorde honom naturligtvis genast, och han föll vanmäktig
i deras armar. Sedan de förbundit hans många sår och
vidtagit hvarjehanda mått och steg, kom han åter till sans,
hvarvid hans första fråga var: »Huru har Gud sändt eder
26 — Nilson, De bibi. hufvudbegreppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
