Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medlidande. Medömkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427 MEDLIDANDE. MEDÖMKAN. MENED.
Huru djupt går ditt medlidande? — I ett förnämt
sällskap i en af våra större städer afbröts det glada
samtalet genom underrättelsen om en svår olycka, som träffat
en för de flesta bekant korsdragare. Hvar och en
beklagade på sitt vis den olycklige. Endast en främling, för
tillfället inbjuden som gäst, satt lugn och stilla på sin plats.
Han sade icke ett ord, icke en min i hans ansikte uttryckte
något medlidande. Hela sällskapet tänkte, att han var en
af de många, som icke hafva några högre intressen, som
icke hysa någon medömkan för de olyckliga i världen.
Emellertid hade beklagandet af den hemsökte mannen gjort
sin rund i salen, och man hade därmed glömt alltsamman
för ett nytt muntert tidsfördrif. Men främlingen hade icke
glömt saken så fort. Han hade, under det alla beklagade
den olycklige med några mer eller mindre hjärtnupna ord,
tagit upp sin notisbok, rifvit ur ett blad, skrifvit sitt namn
i öfversta kanten och därunder tillagt: »Jag beklagar N.
med 100 kronor.» Därpå vände han sig till en dam
bredvid med frågan: »Med huru mycket vill ni beklaga N.?»
Sedan hon skrifvit sitt namn och en summa därunder, vände
sig främlingen till den närmaste grannen undan för undan,
alltid med samma fråga: »Med huru mycket önskar ni
beklaga N. ?» Följande dag inställde sig främlingen hos hvar
och en i hans bostad, uppbar de tecknade bidragen, hvilka
han därpå genast öfversände till den hemsökte mannens
hus. Följande dag reste främlingen från staden, men först
sedan han aflämnat kvitto från honom, som mottagit
gåf-vorna.
Belönadt medlidande. — Innan ännu några järnvägar
funnos, gick en stor postvagn dagligen mellan städerna G.
och V. En dag märkte ett fruntimmer, som reste i
postdiligensen, en barfotad gosse, som med möda släpade sig
fram på landsvägen. Hon bad då postiljonen att låta
gossen få en ledig plats i vagnen. Hon skulle betala för
honom. När de kommo fram till G., som är hamnstad,
frågade hon gossen efter hans mål. Han svarade, att han
ämnade söka plats som skeppspojke hos någon sjöfarare. Den
människovänliga frun gaf gossen ett par kronor, önskade
honom framgång och förmanade honom att alltid förblifva
en snäll och from människa, som aldrig glömde att tjäna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
