- Project Runeberg -  De bibliska hufvudbegreppen /
517

(1909) [MARC] Author: Hans Nilson With: Carl Norrby, August Rodemeyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PREDIKAN.

517

förmaningens ord. Djupt genomträngd af sin syndfullhet
sade han blott dessa ord: ’Bröder, låtom oss gråta!’ Och
de föllo alla till marken och gräto. Jag vet, att I, mina
älskade, i dag vänten af mig en predikan. Men min mun
är förstummad vid minnet af den i grafven hvilande
mästaren. Hvem skulle fördrista sig att tala, då Herren tiger?
Och hvad kunde man ock säga om Herren och hans kärlek,
och om syndarena och deras missgärningar, som icke
frälsarens död säger med ännu större eftertryck? På Golgatha
predikades icke; där slog man sig blott för bröstet och grät.
Bröder, vår Herre och frälsare har dött på korset och
ligger nu i grafven för våra synder. Låtom oss gråta och slå
oss för vårt bröst. Amen.»

Hör du ordet till välsignelse eller förbannelse? —

En präst, som hade namn för att vara mycket begåfvad,
skulle en söndagsafton predika i en stad. En talrik
församling hade infunnit sig. Då prästen efter den vanliga bönen
stod i begrepp att börja, böjde han hufvudet ned emot
predikstolen och förblef några minuter tyst. Några trodde, att
han möjligen blifvit sjuk, men han uppreste sig snart, och
i det han tilltalade församligen, bad han att man måtte
tilllåta honom förtälja en historia. »Det är nu jämnt femton
år sedan jag sist var i denna kyrka. Här hölls då
gudstjänst liksom i dag. Ibland dem, som den gången hade
församlat sig här, voro trenne utsväfvande ynglingar, som
icke blott hade kommit i afsikt att bespotta den
vördnadsvärda prästen utan ock hade tagit sina fickor fulla af små
stenar för att kasta på predikstolen för att störa
gudstjänsten. De hade därför icke rätt länge hört på predikan,
förrän den ene af dem otåligt yttrade: ’Hvad är det nödigt att
höra på den dumbomen längre? Låtom oss nu börja?’ Den
andre afhöll honom emellertid och sade: ’Låt oss först se,
huru han kommer ut med denna punkt’. Knappt hade denne
fått sin nyfikenhet stillad, förrän han sade: ’Se så, låtom
oss nu bringa honom ur koncepterna; det blef just som jag
trodde; upp nu med våra små stenar’. Men då invände
den tredje: ’Jag tror, att det är bäst vi öfvergifva vår
afsikt för denna gång’. Häröfver blefvo de båda andra
förargade och begåfvo sig ut från kyrkan. Hör nu, mina
vänner», fortsatte prästen med djup rörelse, »huru det seder-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:26:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dbhb/0517.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free