Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rädda. Räddare. Räddning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄDDA. RÄDDARE. RÄDDNING.
549
saken! En vacker morgon skyndade barnen med sin moders
tillåtelse ut på ängen. Maria, så hette den lilla flickan,
plockade skyndsamt en blomsterknippa och skyndade att
gifva den till sin moder. Emellertid kunde hon icke få upp
den lilla trädgårsgrinden. Hon beslöt sig då att klättra
öfver staketet. Men ack, när hon väl kommit på andra
sidan, gjorde hon ett felsteg och föll olyckligtvis ned i
brunnen. Modern, som arbetade i huset, hörde ett högt skrik
och ett fall, som om någon plumsade i vattnet; hon
skyndade till brunnen och såg med förskräckelse sin lilla Maria
på brunnsbotten, där hon med möda lyckades hålla sitt
hufvud öfver det ej så synnerligen djupa vattnet. Hon firade
genast ner kedjan, på hvilken ämbaret hängde och ropade:
»Maria, Maria, fatta tag i kedjan, så vill jag draga upp dig!»
Flickan fattade också tag med sina små händer, och modern
började att draga upp henne så aktsamt som möjligt. Men
då barnet hade kommit halfvägs, sveko dess krafter, och
Maria föll åter ned i den djupa brunnen. Ännu en gång
försökte den trogna modern att förnya försöket med kedjan,
men det aflopp lika olyckligt äfven denna gång. Då
skyndade modern in i köket och hämtade ämbaret, fäste det
sedermera med några snören vid kedjan, hvarefter hon firade
ner detsamma med orden: »Maria, försök att stiga uti
ämbaret, så vill jag försöka att draga upp dig!» Med
uppbjudandet af sina sista krafter steg hon i ämbaret, och modern
började att draga upp det. Redan ser hon hufvudet på sitt
barn, hennes glädje växer, hennes kärlek och tacksamhet
mot Gud uttalar sig i hennes öga; men ack! — ett brak,
ett plaskande! och hennes älskade Maria är åter nere i den
djupa brunnen! Snöret, som icke förmått bära barnets tyngd,
hade brustit. Och först som lik kunde man lägga flickan
vid den vanmäktiga moderns fötter, hvilken tröstlöst ropade:
»Nästan räddad, nästan räddad! Jag såg hufvudet på mitt
kära barn, och skulle icke kunna rädda det! Ack, min
Gud; Nästan räddad! nästan räddad!» — Ja, nästan räddad!
nästan räddad! så skall det också en gång ljuda för många
innanför himmelrikets tillslutna dörr, sedan Kristus efter
hållen dom gått in i bröllopssalen med de trogna.
Lämna hela räddningen åt Herren! — En person,
som ej kunde simma, hade fallit i vattnet. En simkunnig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
