Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunga. Sång - Själ. Ande, Människans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578 SJUNGA. SÅNG. SJÄL. ANDE, MÄNNISKANS.
rettet, där handen aftogs. Under det denna smärtsamma
operation skedde, sjöng Nilsson några psalmverser.
Själ. Ande, Människans.
Bibelställen: 1 Mos. 2: 7; 19: 17. Ps. 19: 8; 42: 3; 73: 26; 103: 1, 2.
Matth. 16: 26. Luk. 1: 46; 12: 20; 17: 33. Ebr. 13: 17.
Liknelse: Huset och dess invånare. — Skeppet och manskapet. — Om du vid
en allmän eldsvåda lyckades rädda ditt palats, men blefve själf förbränd,
hvad hade du då vunnit emot den, som med förlust af alla sina ägodelar
räddade sig själf? — Kroppen är tjänaren, själen är husbonden.
Hvilken af dessa skall man väl först betjäna — husbonden eller tjänaren? —
Skidan putsar man, men klingan låter man rosta. — Människosjälen
liknar vattnet; från himmelen kommer det, till himmelen återvänder det.
Strötankar: Så länge det eviga icke är vunnet, så länge rör sig i själens djup
någonting, som liknar en svidande hunger. — Hvarför hungrar
människoanden efter det eviga? Emedan han är danad att vara Guds beläte, och
Gud är hans urbild. Till sin urbild längtar allt skapadt. (Pontus Wikner.)
— Vi tro ej på själens odödlighet, emedan vi hafva pröfvat på den, men
vi våga pröfva på den, emedan vi tro på den. — Människosjälen är af
naturen en kristen. (Tertullianus.) — I själen kan ingen plats förblifva
tom; den tron, som ej är upptagen af en ängel, skall snart inkräktas af
en djäfvul. (A. Vinet.) — När själen näres med sanning och
rättfärdighet, växa dess vingar. (M. Goldschmidt.)
För dyrt. — Två män foro förbi ett präktigt hus,
hvilket var omgifvet af härliga anläggningar och stora,
fruktbara fält. »Huru mycket kan det där huset vara värdt?»
frågade den ene. — »Jag vet icke, hvad man nu skulle vilja
betala för det, däremot vet jag, hvad det kostade siste
ägaren.» — »Hvad då?» — »Hans själ?» — En högtidlig
tystnad följde på detta korta svar. Den som frågat hade
aldrig besinnat, att man under jäktandet och traktandet efter
rikedomar och denna världens ting kan förlora sin själ.
En munks bön till en käjsare. — Ungefär 1,000 år
efter Kristi födelse lefde i Italien en munk vid namn Nilus,
som hade ett stort namn, såsom den där förde ett heligt
lefverne. Käjsar Otto III besökte Nilus och talade med honom
om hvarjehanda saker, som hörde till gudaktigheten. När
han vid afskedet uppmanade munken att utbedja sig något
af honom, besinnade sig den fromme mannen icke länge.
Han gick fram till käjsaren, la de handen på hans bröst och
sade: »Ers majestät kan icke bevisa mig någon större glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
