Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sällskap. Umgänge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
SÄLLSKAP. UMGÄNGE.
Papegojan och kråkorna. — En landtbrukare hade
besått ett stort åkerstycke med majs, men de påpassliga
kråkorna voro strax framme och anställde stor skada. Vår
man, som icke hade lust till att gå miste om sin skörd,
laddade sin bössa för att nästa gång kunna gifva de objudna
gästerna ett varmt mottagande. Men landtbrukaren hade
en vacker, tam papegoja, som hade att glädja sig åt
fullkomlig frihet, så att hon kunde gå, hvart hon behagade.
»Jakob» tyckte om sällskap, och då den gode Jakob icke
frågade efter, om det var godt eller dåligt, så var hon snart
på åkern och hjälpte kråkorna i deras förstörelseverk. Då
kom landtbrukaren med sin bössa. När han såg, hvad som
försiggick — papegojan varsnade han dock icke — lade
han an, och snart hörde man kråkornas dödskrax och ett
smärtsamt skri från papegojan. När skytten mönstrade sin
skörd, upptäckte han med förvåning sin papegoja, hvilken
låg under kråkorna med illa tilltygade fjädrar och ett
af-skjutet ben. »Du dumma fågel», sade mannen, »så går det,
när man ger sig i dåligt sällskap!» — När han kom hem
med den eländige Jakob, frågade barnen: »Huru kommer
det sig, pappa, hvem har skadat vår rare Jakob?» — Dåligt
sällskap, dåligt sällskap!» svarade papegojan i högtidlig ton.
»Ja, det är alldeles riktigt», sade fadren, »Jakob var hos de
där usla kråkorna, när jag sköt efter dem.» — Genom
noggrann vård blef »gojan» snart läkt, men hon glömde aldrig
sitt äfventyr på åkern i sällskap med kråkorna och utropade
därför allt som oftast: »Dåligt sällskap!»
En ljuf lukt. — I sällskap med människorna tjäna vi
Herren mer genom det vi äro, än genom det vi göra.
Blomman doftar utan att veta något däraf. Hon öppnar sig för
solljuset och hennes ljufliga lukt varder uppenbar. — I mitt
skrifbord lade jag en dag af en händelse några vissnade
blad och blommor af en välluktande växt. Efter några dagar
kom jag att öppna lådan, och se den ljufligaste vällukt
strömmade mig till möte. Hvarenda pappersbit doftade af den
sköna växten. — Du Guds barn, vill du vara en Kristi ljufva
vällukt i världen, så blif alltid i hans sällskap, i hans
gemenskap. Haf sällskap med honom i bönen, i ordet, i
helgedomen, haf honom i dina tankar, mätta dig af honom, så
skall ljufligheten af hans nardusdoft genomtränga dig, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
