Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppskjuta. Uppskof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686
UPPSKJUTA. UPPSKOF. 686
i ena foten. Men som han blott obetydligt sårades, hade
han ännu kraft att hastigt fly. En jägare, som stått på lur
bakom ett tjockt busksnår, där han var obemärkt af
hjorten, hade skjutit på honom. »Välan», tänkte hjorten, »detta
är en farlig betesplats; dit går du icke mer.» Men då foten
åter var helad, tänkte han: »betesplatsen var dock så skön,
du skall åter besöka den, men se dig bättre före, om en
jägare då också står på lur.» Då han icke kunde upptäcka
jägaren, betade han utan fruktan i det sköna gräset, men —
hör! då ljöd det andra skottet. Jägaren hade stått i det
tjocka busksnåret, och denna gången bättre träffat hjorten.
Men ännu en gång, ehuru med stor möda, undkom denne
jägaren och hundarna. En lång tid slog nu hjorten den
sköna betesplatsen ur hågen. Emellertid, efter ett års
förlopp, vågade han sig för tredje gången dit i den
förhoppning, att jägaren icke skulle vara där, och att han själf
äfven kunde vara försiktigare än de förra gångerna; men
just som han uppnått den fria betesplatsen — ack, då
lossades det tredje skottet och — hjorten föll död till marken!
— »Så», fortfor pastorn, »står det skrifvet i Herrens ord:
Se, detta allt kommer Gud åstad, både två och tre gånger,
för den mannen, till att rädda hans själ från grafven, så
att han får sola sig i de lefvandes ljus (Job 33: 29). Kanske
äfven du är en själ, som Gud genom sin godhet icke har
kunnat locka till bättring? Också dig har Han måhända
redan en eller två gånger nedlagt på sjukbädden, på det
han genom lidande skulle ingifva dig afsmak för världen
och synden, och likväl har du icke bättrat dig. — Vakta
dig! hjorten, hjorten, det är du!» — Dessa ord hade som ett
tveeggadt svärd träffat den ryttarens hjärta, hvilken yrkat
på kyrkogången, och som redan två gånger varit nära
döden i svåra sjukdomar, men ännu tillhörde världen. Då de
kommo ur kyrkan, sade han till sin kamrat! »Jag, jag själf är
hjorten! Det är tid att jag flyr världen och räddar min
själ; jag kan icke resa vidare, jag måste först tala med
pastorn.» »Sade jag icke det?» svarade den andre, »prästens
pladder har gjort dig förryckt. Kom, låt oss skynda och
vara glada med vännerna, så blir du åter lugn och vid godt
mod.» Efter många föreställningar lät vännen beveka sig,
att gå med honom till pastorn. Emellertid hade de dröjt
för länge, pastorn hade redan rest till kapellet. Då lycka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
