Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Välsignelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
välsignelse.
711
nu skulle vederfaras honom detsamma. Men huru stor blef
icke hans förvåning, när gossarna, efter att ha hunnit upp
honom, föllo ned för honom och bådo honom välsigna dem!
— Full af hjärtlig kärlek bad då den fromme biskopen
Herren rikligen välsigna dessa Abyssiniens söner och låta
frälsningens sol uppgå öfver deras förmörkade land. — Dessa
okunniga abyssinier komma i sanning många af våra barn
på skam, hvilka från ungdomen hafva läst och lärt känna
den heliga skrift.
Icke alldeles förgäfves. — En gosse på åtta år,
hvilken hvarken kunde äta eller kläda sig själf, icke heller
ordentligt framsäga ett enda ord, måste redan efter fyra
månader lämna idiotanstalten. Någon tid därefter fick man
i anstalten mottaga föräldrarnas tacksamhet för att deras
gosse blifvit vand till ordning och lydnad. Därjämte sade
man, att den lille hade i sitt föräldrahem infört den sedan
länge där förgätna bordsbönen. Då han första gången efter
hemkomsten skulle sätta sig vid bordet, där föräldrarna
redan intagit sina platser, blef han stående med hopknäppta
händer, tills fadren stod upp och läste en bordsbön.
Därefter satte han sig ner. Äfven sedermera har gossen hållit
fast vid denna sed. — Detta var ju också en välsignelse!
Tandvärkens välsignelse. — En pastor som led af en
svår tandvärk, när han på lördagen skulle bereda sig till
söndagens predikan, bad Herren, att han skulle befria honom
från värken, på det han måtte kunna ordentligt förbereda
sig till att följande dag på ett tillbörligt sätt förkunna Guds
ord. Men det visade sig, att detta ångestfulla suckande,
bedjande och knäböjande inför Herren varit den bästa
förberedelsen. Ilan urskuldade sig visserligen på söndagen
inför sin församling och sköt skulden på tandvärken för sin
»usla, oordnade predikan». Men sedan kom en andligt
upplyst församlingsbo till pastorn i sakristian och sade till
honom: »Huru mycket man än önskar herr pastorn allt godt,
så hoppas dock församlingen för sin egen skull, att herr
pastorn måtte ännu få mycken tandvärk, ty så som i dag
hade han aldrig förut predikat för de trötta och bedröfvade.»
—- Härmed kom också pastorn på det klara med, att hans
bön om befrielse från tandvärken bäst uppfylldes därigenom
att han icke bönhördes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
