Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vän. Vänskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
714
vän. vänskap.
som enskilda personer som storhjärtade, öppna och
rättframma män af bästa halt, och båda stödde sig på
evangelium såsom på det bästa, tillförlitligaste och segerrikaste
svärd. Men de erkände också hvarandras värde, och det
hände icke en enda gång, att missunnsamhet, småsinne och
afundsjuka störde deras samarbete eller gnagde på deras
vänskapsband.
— Ett liknande förhållande som mellan Luther och
Melanchton ägde också rnm mellan vår store Gustaf Adolf och
hans vän samt rådgifvare Axel Oxenstjerna. Den förre var till
sitt temperament en Luther, Oxenstjerna däremot närmast
en Melanchton. Gustaf Adolf säges också en gång, när
Oxenstjerna, som vanligt lugn och beräknande, alltför länge
grubblade på någon viktig sak, yttrat: »Om min hetta icke
satte lif i eder köld, skulle alltsammans frysa bort».
Oxenstjerna genmälde: »Om min köld icke afkylde ers majestäts
hetta, skulle alltsammans brinna upp.» — Gustaf Adolf
insåg riktgheten af sin rådgifvares anmärkning, och det goda
förhållandet dem emellan minskades icke därför.
Fredrik l:s bästa vänner. — Käjsar Fredrik I
tillfrågades en gång, hvilka han ansåg för sina bästa vänner.
Han svarade: »Dem som frukta Gud mer än mig.»
Gamla vänner. — En stor förbrytare skulle en gång
förhöras och dömas vid en domstol. Domaren med sina
bisittare sutto på sina platser, när mannen infördes af två
rättsbetjänter. Han var anklagad för mord med rån.
Domaren tyckte sig vilja känna igen den anklagade, och under
rannsakningens gång blef det honom klart, att förbrytaren
icke var någon annan än hans gamle barndomsvän, en son
till hederliga och högt aktade föräldrar. Deras vägar hade
skilts åt, när gossarna voro femton år. Den ene gick då
lastens och utsväfningens väg, tills han såsom rånare satt
på de anklagades bänk. Den andre omvände sig till Gud
och uppnådde ett högt ämbete i staten. Den ene slutade
sitt lif med smälek och skam på schavotten, under det den
andre åtnjöt sina medmänniskors aktning och verkade i
välsignelse.
Den bäste vännen är alltid när oss. — »Herr doktor,
hvad skall jag göra?» frågade en dam en troende läkare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
