Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. En lutfiskfru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, det tror jag väl, svarade jungfrun, jag har
ofta sett sådan der fisk ligga torr i högar på
skeppsbron, der hundar och folk springa öfver den; den har aldrig
haft lif i sin lifstid.
— Hon skall veta att jag köper min aska från
kongliga köket, och derföre är min lutfisk den yppersta i
staden!
— Ingen menniska kan äta sådant der!
— Ja så! tror hon att exellensen Dölagardi, ryska
ministern, grosshandlar Sjöberg och kyrkoherden i
församlingen icke äro menniskor, de äta jemt af min lutfisk.
Den är helsosammare än Revalenta arabica, och jag
behöfver ej ens anonsera i tidningarna, för att bli af med
min vara. Men hon är visst från landet?
— Intet är jag från sjön, kära frun, svarade jungfrun
med en stolt knyck på nacken.
Under detta vände frun på sin högra hand; hon
höll nemligen det rinnande fiskstycket i den venstra, och
jungfrun såg en treskilling jemte tummen i den högra.
— Vi bruka alltid gifva en sådan här, sade frun,
med ett slags blinkning, åt våra kunder. Hvad tycks om
den? Är han inte vacker? Den söta kungens porträtt
är på den. Titta på för roskull!
Junfrun blef blidare och vände sig till frun.
— Nog är penningen oklanderlig, lilla fru, men
fisken?
— Åh, det går nog i hennes husbondfolk, som i
alla andra.
— Nå ja, det finnes väl ingen bättre, och jag skall
nödvändigt ha lutfisk åt dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
