Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom öfverenskomma om fredsvilkoren. Men Carl Gustaf afslog denna begäran, tilläggande:
”Jag vill bespara min frände mödan af en sådan resa, ty jag hoppas snart hafva äran att
sjelf besöka honom.”
Konungen hade under tiden kommit så långt in i landet, att det borde afgöras, om
han skulle vända sig mot Preussen, för att intaga detta lilla, men rika landskap, med sina
indrägtiga tullar, eller emot Warschau för att eröfra hela Pohlen. Det förra var i
Riksrådet krigets egentliga ändamål, men Carl Gustaf valde, under förebärande af att hafva
ryggen fri, den sednare vägen. Tåget till Warschau blef således beslutat och försiggick utan
hinder. Vid Svenskarnes annalkande gaf sig fästningen vid första uppfordran, och Carl Gustaf
tågade in i Pohlens hufvudstad- jemt en månad sedan han gick öfver gränsen.
Endast några dagar dröjde Carl Gustaf i Warschau, hvarefter han skyndade efter Johan
Casimir, som samlat nya trupper, utgörande till stor del kärnan af Pohlska adeln. Vid
Czarnova kom det till en drabbning, i hvilken Pohlska hären, underlägsen till antal och öf-
ning, blef i grund slagen och skingrad. Lika illa gick det för Johan Casimir vid Donitz,
der han gjorde ännu ett försök att mota Svenskarne. Den olycklige Konungen, som icke
mer hade någon här, intet hopp och ingen tillflykt i sitt rike, Ilydde in åt Karpatiska
bergen genom Ungern till Schlesien. I förtviflan ville han nedlägga spiran och begifva sig i kloster.
Denna dykt blef tecknet till allmän upplösning. Jahan Casimir öfvergaf sitt land och
sitt folk; derföre ansågo sig båda hafva rättighet att öfvergifva honom. Endast den tappre
Czarnecki, som sedan blef sitt fäderneslands hjelte och befriare, försvarade sig tappert i Krakau.
Han blef dock snart tvungen att, likväl med hedrande villkor, uppgifva staden, som nu på
cn tid af 365 år icke sett någon fiende inom sina murar.
Under sitt vistande i denna Pohlens äldsta och andra hufvudstad besåg Carl Gustaf
der-varande Konungagrafvar. Den åtföljande prelaten visade bland annat äfven Uladislai den
förstes hvilorum och tillade betydelsefullt: ”Denne Konung blef tre gånger fördrifven från sitt
rike, men har alla tre gångerna kommit tillbaka igen.” Carl Gustaf inföll: ”Men eder
Johan Casimir, som nu har blifvit fördrifven, skall aldrig komma tillbaka.” Presten svarade:
”Hvem vet? Gud är allsmägtig, och lyckan vänder sig ofta omkring.”
Några dagar efter Krakaus öfvergång anlände, läst för sent till stadens undsättning, de
från gränsen af Ukrain förlagde gränssoldater, Qvartianerna. De kallades så, derföre att då
Pohlackarne sjelfva icke ville skatta till underhållet af en stående här, en Pohlsk Konung
för detta ändamål anslagit en fjerdedel af de kungliga taffelgodsen. Vid underrättelsen om
stadens fall stannade dessa trupper, till ett antal af omkring 18,000 man, rådville i
grannskapet. Wittenberg uppmanade dem skriftligen att öfvergå till Carl Gustaf på det, som han
sade, ”Pohlska folkets anseende, som under Johan Casimirs regering temligen förfallit, måtte
under den tappre och förträfflige Carl Gustaf åter uppblomstra. Qvartianerna gingo in på
förslaget, uppsade Johan Casimir all tro och lydnad, samt antogo Carl Gustaf till Konung.
Deras skriftliga försäkran bekräftades några dagar derefter, då hela troppen, anförd af
Konie-polski, på slätten utanför Krakau aflade personlig trohetsed till Svenska Konungen, hans
af-komlingar och efterträdare i riket. Detta exempel följdes inom kort af alla Woiwodskaperna
kring Warschau och Krakau, så att vid slutet af år 1655 var Carl Gustaf erkänd Konung
öfver hela Pohlen.
Sedan således Konungen ej mer från Pohlska sidan hade något att frukta för sin
tilltänkta eröfring af Westpreussen, skyndade han med största delen af sina trupper uppåt
nämnde land. Under hans vistande i Pohlen hade emedlertid Kurfursten Fredrik Wilhelm i
Bran-denburg tagit landet i besittning, och sökte nu, med 28,000 man, försvara det mot
Svenskarna; men Carl Gustaf inneslöt Kurfursten i Königsberg, tvang honom att afstå från sina
fordringar, samt ingå förbund med Sverige och uppställa hjelptrupper till dess tjenst,
hvar-emot han fortfarande fick behålla Ostpreussen såsom län, dock hädanefter under Svenskt
öf-verherrskap. Med undantag af Danzig, mot hvilken stad Carl Gustaf just stod färdig att
vända sina vapen, var således i början af 1656 hela Westpreussen eröfradt, då oförmodade
händelser i Pohlen tvungo Konungen att återvända till detta land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
