Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eröfring blef inom få dagar efter ringa motstånd fullbordad , hvarvid erhölls stort byte och
rika förråder för arméen.
Den lyckliga utgången äggade Konungen att försöka ett lika tåg äfven öfver Stora Bält.
Flyktingar från Fyen hade gifvit sig öfver till Seeland, och hvarföre skulle ej Svenskarna
kunna följa efter samma väg. I det i anledning häraf hållna krigsråd talade alla Generaler
mot förslaget, såsom ett alltför stort vågspel, helst äfven töväder inträffat, som i förening
med det starka strömdraget gjorde isen med hvarje stund osäkrare. Den blida väderleken
vore måhända förebud till en storm, som ofta inom timman plägade sönderbryta isen. Om
detta hände under tåget, så vore så väl Konungen som Sveriges enda här utan hopp om
hjelp förlorade, hvaremot, om man dröjde några dagar, isen efter all sannolikhet torde bryta
upp och man kunde då på den mängd fartyg som funnits i Fyens hamnar med lätthet
öf-verföra hären till Seeland. Dessa skäl verkade på Konungen, som uppgaf förslaget,
åtminstone tills vidare.
Emellertid hade Öfverstelöjtnant Dahlberg, som kraftigt medverkat till förenämnde tåg,
på eget bevåg med 80 ryttare gått öfver Faaborg, Svendborg samt öarne Tassing och
Langeland. Från sistnämnde ö red han med halfva sin styrka ut på Stora Bält till Laaland. Efter
att hafva undersökt isen, samt äfven på de farligaste ställena funnit den tillräckligt stark,
återvände han lyckligt och skyndade att lemna Konungen underrättelse om färden, hvarvid
han yttrade sin fullkomliga öfvertygelse vara, att så vida tåget skyndsamt anträddes, skulle hären
utan fara kunna öfverkomma till Seeland. Glädjen strålade ur Carl Gustafs ögon, och vid
berättelsens slut utbrast han: ”Nu, broder Fredrik, skola vi talas vid på god Svenska.”
Oaktadt både Wrangels och Danska öfverlöparen Corfitz Uifelds afrådande, blef tåget genast
af Konungen beslutat. Det hela ställdes under Dahlbergs ledning: Konungen skulle med
rytteriet gä förut, under det Wrangel med fotfolket borde stanna på Fyen och der invänta
ytterligare föreskrift.
Följande dagen den 6 Februari blef den afgörande dagen. Redan under natten begynte
rytteriet tåget öfver Ön Tassing och dess båda sund till Langeland. Det var en hemsk och
dyster vandring. Genom hästtrampet förvandlades den på isen liggande snön till en mörk
issörja, så att vägen, i synnerhet under natten och den skumma morgonen, såg ut som en
bred och öppen ström. Genom denna måste de efterkommande tropparna vada i nära half
alns vatten, fruktande hvarje ögonblick att känna den tärda isen brista under sina fotter.
Andtligen i dagningen landsteg hären på Langeland. Frän denna ö öppnade sig utsigten
öfver Stora Bält, der på ett afständ af 3 Svenska mil kusterna af Laaland framskymtade.
Vid åsyn häraf, sade Konungen till Dahlberg: ”Nu skall du fullgöra ditt löfte, att gå förut
och visa oss vägen.” Ensam och främst af alla red Dahlberg utåt isen och efter honom
krigshären tropp vid tropp. Carl Gustaf, omgifven af sina förnämsta höfdingar, stod på en
höjd vid stranden och åskådade derifrån de utåt den stora hafsytan vandrande regementerna,
samt följde slutligen sjelf med i tåget. Det fortgick lyckligt och utan att halva förlorat en
enda man, anlände hären mot aftonen till Laaland och vidare följande dag till Falster. Pa
denna ö förunnade Konungen sina trupper ett par rastedagar, för att invänta den med ilbud
efterskickade Wrangel, som äfven med fotfolket lika lyckligt på samma väg den 10 förenade
sig med Konungen, hvarefter den 12 Februari hela hären gick öfver det sista smala sundet
och landsteg utan motstånd vid Wordingborg på Seeland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
