Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KONUNG CARL XI.
liriget linde helt och hållet förstört landet och Konung Carl, som på nära håll sett de
olyckor det medförde, hade förlorat all vidare krigslust. Att genom en klok styrelse under
fredens lugn ersätta förlusterna och om möjligt förhjelpa riket till sitt fordna anseende, blef
i stället det mål han föresatte sig. .Iluru han genom de visaste inrättningar lyckades uppnå
detsamma omtalas i den egentliga Historien, som gerna och länge dröjer vid berättelserna
om Carl XI:s för Sverige välsignelsebringande regering. Här må derföre endast omnämnas
några drag ur den store Konungens lefnad.
Konung Carl var af medelmåttig storlek, men axelbrcd, något haltande efter ett benbrott
i ungdomen. Oaktadt han hvarken kunde dansa eller fäkta, egde han i andra manliga konster
stor skicklighet, var en mästare i kappränning och förträfflig ryttare samt kunde manövrera
en båt så godt som en matros. I sin klädsel var han enkel och kunde icke tåla de nya
Franska moderna som vid denna tid började i alla länder antagas, af hvilken orsak han all-
tid bar en stor gammaldags värja och förbjöd sina officerare att nyttja de små Franska
värjorna. Hälst åt han fast och stadig mat, var ingen vän af starka drycker, men kunde i
dryckeslag göra godt besked för sig, när det någon gång föll honom in. I sitt umgänge
var han förtrolig och utan många omständigheter. Ofta omfamnade han folk, som kommo
till honom, tryckte dem i händerna och slog dem på skuldrorna, utan att likväl genom ett
sådant förtroligt väsende förnärma sin värdighet. Han var af ett så häftigt sinnelag, att han
stundom knude draga värjan mot sina bästa vänner, men när första hettan var förbi, älskade
han dem lika mycket som förut. En gång hade han en häftig strid med Riksrådet Liewen;
hastigt öppnade han dörren, ropade på Drabanterna och befalite dem skjuta honom.
Drabanterna föllo på knä och bådo Konungen återtaga befallningen, hvarpå denne, sedan han
gått några gånger fram och åter på golfvet, gick till Liewen, fattade hans hand, och sade:
”förlåt mig”, samt gaf honom i Drabanternas närvaro all upprättelse. Vid infordrande af
statens medel var Konungen på det högsta sträng, men så använde han dem ock med största
samvetsgrannhet till rikets bästa. Alla löner blefvo ordentligt utbelalde, men ingen erhöll
ett öre öfver hvad staten bestod, hvarföre Konungen ofta plägade säga: ”Blifva icke mina
tjenare saliga hos mig, rika blifva de icke.” Konung Carl var stark hushållare, men derföre
ingen gnidare; han ville gerna se att alla kunde förtjena och lefva. Fråga uppstod att sätta
hofekonomien på entreprenad, då entreprenören skulle ega rättighet alt sjelf införskrifva
viner och specerier. När detta förslag förelädes Konungen till slutligt afgörande, förkastade
han detsamma, sägande: ”Skall Borgerskapet betala kontribulioner, så bör man ej betaga
dem deras näring och göra ingrepp i deras handel och rörelse.”
Carl var outtröttlig i sin verksamhet. Han lade sig tidigt och steg upp kl. 4, då han
i slottet höll bön med Collegiernas embetsmän, hvilka till den tiden borde vara församlade
på sina dervarande embelsrum. Han hade en fast och allvarlig Gudsfruktan. Ur
kyrkobönen strök han .sjelf ut de kongliga titlarna och ditsatte det ännu brukliga: bevara Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
