Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN KONUNG CARL XI:s RESOR
Konung Carl XI brukade ofta förklädd och okänd söka erhålla underrättelse om folkets seder
och förhållanden. — En gång under sitt vistande i Wermland gick han på detta vis ifrån
Christinehamn till Philipstad öfver isen, och erhöll i sällskap en bergsman vid Asphyttan.
Konungen föregaf sig vara en Jössehäring (namn på dem, hvilka den tiden försålde jernsmiden
som de upphandlade vid bruken), som uti bergslagen skulle hemta oxejern. Han gaf äfven sin
följeslagare tillkänna, att han i tysthet medhade norrsk tobak, hvilken den tiden var strängt
förbjuden både till införsel och försäljning, och försålde äfven en rulle till bonden; hvaremot
konungen till erkänsla erhöll åtskilliga underrättelser, äfvensom pris å varor, både tillåtna och
förbjudne, samt hvarest de funnos; konungen handlade äfven något häraf. Denna händelse biel
ej upptäckt, säger Fernow uti sin beskrifning om Wermland, förr än år 1695, då gamla
Philipstad blef utdömd, vid hvilket tillfälle konungens öfverhofpredikant Johan Ingermarsson
Thing-wall i underdånighet bönföll om nåd, ”att dess fattiga mor måtte få behålla sin gård och
qvar-bo i gamla staden”; hvarpå konungen svarade: ”Er fattiga mor; är icke hon Thingwalls
Margaretha?” Då detta bejakades, fortfor konungen: ”Hon är icke fattig, jag mins när hon hade
fläsk att sälja åt mig lör 11 daler pundet.” Att sonen vid detta svar blef ganska försagd, inses
lätt, så mycket mer, som han ganska väl kände till modrens ockrande handelsspekulationer.
På resan till Torneä låg konungen öfver natten nära lappska gränsen hos en enfaldig och
fattig kapellan. Om morgonen lät konungen inkalla denne för att af honom låta
kommunicera sig. Den stackars presten blef högst bekymrad öfver en så oväntad tjenstgøring, men lian
samlade allt sitt mod, och inträdde i sin torftiga skrud med handboken och nattvardstygen i
handen. Carl, som var af hjertat gudfruktig, uppmanade kapellanen alt begynna skriftermålet
med allvar och stränghet. Presten blef ännu mera betagen af denna uppmaning. Han
började emedlertid med några frågor om konungens synder. ”Hafver tu stulit tino nästas renar?”
lrågade presten. — ”Xej.” — ”Hafver tu skurit titt märke i tinom nästas renhorn?” — ”Nej.”
— ”Hafver tu skurit titt märke i tino nästas öra?” — ”Nej, svarade konungen. Nu blef
kapellanen ännu ängsligare, och svettdropparne stodo honom på pannan. Slutligen sade han:
”Efter tu intet hafver syndat såsom jag och andra menniskor, så höfves mig icke att aflösa
eder, herr konung.” Dermed ville presten gå bort med nattvardstygen. Det var endast med
möda konungen kunde förmå honom att fortsätta skriftermålet. Konungen bekände många
andra synder utom de uppräknade, men presten ville att Carl skulle erkänna sig skyldig till
alla synder.
I Norrland måste konungen hålla till godo med de beqvämligheter som det fattiga och
enfaldiga folket kunde erbjuda. Ilan hvilade en natt hos ett bondfolk i deras stora stuga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
