Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Största hindret för verkställandet af denna föresats var att vägen måste tagas genom
Schlesien, hvilket land tillhörde Österrike. Carl, som ej serdeles frågade derefter, lät dock
sin minister i Wien ursäkta Svenskarnas durchmarsch med det skäl, alt då Sachsarne månsa
gånger gått denna väg för alt börja kriget, det icke borde förvägras Konungen af Sverige
för att sluta detsamma.
I Sachsen förorsakade de fruktade Svenskarnes ankomst den största bestörtning. Sinnena
lugnades dock snart genom den stränga krigstukt som iakttogs af Svenska soldaten. Allt
öf-vervåld var vid strängt straff förbjudet. En dag, då Konungen red omkring i trakten af
Leipzig, nalkades till honom en bonde som beklagade sig, att den hos honom inqvarterade
Svenska grenadieren hade tagit maten af honom. Carl lät genast framkalla soldaten och
frågade om det vore sant ? ”Ja,” svarade grenadieren, ”men jag har icke tillfogat denna bonde
så mycken skada som Eders Maj:t tillfogat dess herre. Jag har endast tagit från bonden en
höna, men J hafven tagit ett konungarike från Kurfursten.” Detta frimodiga svar roade Carl.
Han gaf bonden några dukater och förlät grenadieren, sägande: ”Om jag från August tagit
hans rike, så bör du betänka, alt jag icke tagit det för min räkning.”
Staden Leipzig, hvarest vid Svenskarnes inbrott just den stora messan skulle försiggå,
blef befriad från inqvartering för att, efter gammal sed, kunna herbergera den talrika mängden
af tillströmmande köpmän. Arméen gick på sidan om staden. Vid ankomsten till det ställe
der den store Gustaf Adolph stupat, yttrade Carl: ”Jag har bemödat mig att lefva som han,
torde hända förlänar Gud mig älven att få dö en lika vacker död.”
Fredens afslutande efter Carls önskan företedde inga svårigheter mer. August gick in
på allt, afsade sig Pohlska kronan, erkände Stanislaus såsom konung, uppsade förbundet med
Czaren, återlemnade riksinsignierna, försatte de fångne prinsarne Sobitaky i frihet, samt
ut-lemnade slutligen den verksamme anstiftaren af kriget, Liffländaren P4rckull, förr Svensk
undersåte, numera Rysk minister i Sachsen, i Carls våld.
Sedan Carl således vunnit allt hvad han ville vinna, uppbröt han i Augusti 1707, för
att återvända till Pohlen. På återtåget rastade arméen endast några mil från Dresden. En
dag, sedan Konungen ätit middag, red han efter vanligheten ut att promenera, endast åtföljd
af Öfverstarne Hård och Creutz, två lifdrabanter och ett par ridknektar. Såsom i tankarna
följde han vägen åt, tills på afstånd Dresdens torn blefvo synliga, då de medföljande
officerarne gjorde honom uppmärksam derpå, att det icke vore rådligt komma staden närmare.
”Hvarlöre det?” sade Carl, ”tvärtom, efter vi äro så nära, så låt oss rida fram.” Med
kännedom af Augusts föga pålitliga karaktär var detta ett dunderslag för hans trogna
följeslagare, men som de väl visste, att en motsägelse tjenade till intet, fortsattes ridten fram till
staden. Anlände till stadsporten igenkändes Carl genast af den tillstädeskomne Generalen
Hemming, hvilken förde honom till slottet, der August, som den dagen varit något opasslig, i
nattrock skyndade honom till mötes vid trappan. De båda fienderna omfamnade
hvarandra och samtalade omkring en half timma, hvarefter, sedan August i hast klädt om sig,
båda Konungarna stego till häst och redo, omgifna af en ofantlig menniskomassa, genom de
förnämsta gatorna. Konung Carl vände sig slutligen åt det håll hvarifrän han hade
inkommit, för att anträda återfärden till sitt läger, hvarvid August en half mil utom staden var
honom följaktig.
Yid sin återkomst fann Carl hela sin armée i bestörtning och rörelse, sina Generaler i
öfverläggning om sättet att befria honom, i läll han blifvit qvarhållen hvilket de tagit för
afgjort. I sjelfva verket tror man älven att en tanke härpå uppstått hos både August och
hans ministrar, men öfverraskningen var så stor, att de kommo ur all fattning och ej visste
huru de skulle börja, så att de, som Svenska ministern sedan yttrade, först dagen efter,
råd-lade om hvad de bordt göra dagen förut. Carl sjelf sade, att han förtröstat på sin lycka,
men att han ett ögonblick i Flemmings ögon tyckt sig läsa tankar, som just ej varit af det
vänskapliga slaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
