Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knappt hade Czaren erfarit sin motståndares blessyr, förrän han ansåg tiden vara inne
att våga ölvergången af Iloden, ej blott för att rädda Pultava, utan ock för att inleda ett
af-görande slag, hvars utgång, under Svenska härens brist pä älven de nödvändigaste medlen för
en strid, och dertill iråkade bestörtning öfver den olyckliga händelsen, icke borde blifva
tvif-velaktig. Carl åter å sin sida hade fast beslutat, att, oaktadt omständigheterna för
Svenskarne voro så föga gynnsamma, våga en afgörande slagtning, för att genom ett raskt anfall
förjaga den närgångne fienden, och sålunda återställa hvad som hittills utgjort hans
öfverlägsen-het, sina krigares mod och förtroende till honom och sig sjelfva.
Hela Svenska arméen utgjorde, sjuke och blesserade inbegripne, endast 20,000 man;
men då 6000 måste lemnas till försvar af artilleriet, hvilket Carl af brist pä krut icke
kunde begagna i den blifvande striden, och derlöre afsändt till bagaget, så återstodo icke mer
än 11 å 12,000 man för det afgörande slaget. För dessa visade sig Konungen om aftonen
den 27 Juni 1709. Han bars pä en bår, med ena foten påklädd och värjan i hand,
uppmuntrande soldaterna till deras vanliga mod i den förestående drabbningen. Efter slutad rund
lät han nedsätta sig på marken, hvarest Generaler och Öfverstar i en ring kring honom
hvilade under några timmar. Strax efter midnatt, och under det allt ännu var tyst i Ryska
lägret, manade Rehnskölds röst till uppbrott. Infanteriet under Lewenhaupt marscherade
genast raskt fram mot de redouter fienden uppkastadt till skydd för sin, öfver 60,000 man
starka här, som dessutom förde 130 kanoner. Under den förfarligaste eld från dessa
försvarsverk gick Svenska soldaten oförlaradt fram, och inom kort voro tvenne af redouterne
borttagne. Kavalleriet, som utgjorde den Svei/ska härens egentliga styrka, men för hvars
användande terrängen var serdeles ofördelaktig, hade under tiden lyckats finna en väg, dels på
sidan om, dels förbi fiendens förskansningar, och jagade vid första sammandrabbande det
Ryska kavalleriet på llykten. Efter de båda redouternas intagande skyndade Lewenhaupt förbi
de öfriga och gjorde sig färdig till nytt anfall. Allt syntes nu för fienden lörloradt, sä att
han redan började skicka flere regementer tillbaka öfver strömmen, då helt oförmodadt order
ankommo att göra halt, samt upphöra med både anfall och förföljande. Den afund som
Fältmarskalken Rehnsköld hyste till Lewenhaupt, måhända älven hans oskicklighet att uppfatta
slagets gång och sammanhålla det hela, tillskrifvas denna olyckliga anordning, hvarigenom
fienden fick tid att åter samla sig. Under dessa afgörande ögonblick visade sig en rådlöshet, en
ovisshet i Svenskarnes rörelser, som hittills, der Carl sjelf anlörde, aldrig egt rum.
Fältmarskalken red än hit, än dit, trätte och svor, samt utgaf den ena befallningen planlösare
än den andra, slutligen, att kavalleriet skulle draga sig bakom infanteriet, som derigenom bl ef
bloltadt i sin flank. Så snart fienden blef detta varse, började han, skickligt betjenande sig
af sina stora massor, att i form af en halfmåne draga sig mellan båda flyglarne, som
härigenom skildes åt. Högra flygeln var nu omringad, och måste, efter en lörtviflad strid, gifva
sig fången. Vid åsyn häraf tog venstra flygeln, jemte kavalleriet, som nästan icke varit i
någon strid, till llykten, men började åter samla sig dä de kommit till det ställe der
Konungen höll på sin bår.
Under den påstående drabbningen hade Carl icke befattat sig med annat än att låta bära
sig omkring, der elden var starkast, för att uppmuntra sina krigare. Venstra armen af
båren blef afskjuten, och soldaterna som buro honom voro dels dödskjutne, dels sårade, då
Gref-ve Poniatowski lyckades skaffa en häst, pä hvilken han, jemte Öfverste Gjerta, som sjelf var
blesserad, hjelpte upp Konungen. Efter någon stund blef likväl denna häst skjuten; men den
sårade Gjerta lemnade då, uppoffnandé sig sjelf, sin häst till Konungen att bortföras. Hans
kärlek till Carl blef dock icke obelönt, ty efter någon stund kom en stalldräng som förde
en af Konungens handhästar, den sedan slaget vid Lund bekante gamle Rrandklipparen, på
hvilken Gjerta satte sig, och upphann Konungen vid trossen. Här fann man General
Mejer-felts kalesch i hvilken Konungen och den sårade Gjerta sattes, och sålunda flydde den
be-klagansvärde Carl till Dniepern för att icke falla i sin fiendes, Peters händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
