Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INBROTTET I NORRIGE.
Carls plan att öfver det tillfrusna sundet verkställa en landstigning på Seland, hade
måst uppgifvas i följd af inträffande blidväder. Ett anfall på Korrige skulle deremot
hålla fäderneslandet skadelöst, för dess i öster gjorda förluster.
Den till eröfringen af detta land bestämda styrka uppgafs till 12,000 man, men
utgjordes i sjelfva verket endast af 9000, hvaraf 6000 under Mörners befäl skulle intränga från
Bohus län, och återstoden, 3000 man, under konungens, från Wermland. Arméen räknade
många pröfvade och skicklige officerare, men manskapet var deremot oöfvadt och utan
all vana vid fältlifvet; endast få gamla soldater stodo i ledet. Fienden kunde knappt
uppställa hälften af denna styrka, men ägde fördelen af att innehafva alla pass, der
några få med fördel kunde strida mot hundrade, och vissheten att Carl ej medförde
några stora förråder för ett längre fälttåg, styrkte Norrmännen i sitt fosterländska
beslut, att ihärdigt bekämpa den hatade fienden.
Redan andra natten af sitt vistande på Norsk botten fick Carl erfara detta. En Dansk
öfverste Kruse öfverrumplade arfprinsen af Hessen och Poniatowski i deras qvarter och
endast genom Carls personliga tapperhet och hastiga ankomst till stället, lyckades de
undkomma. Efter att hafva dödat 7 Svenskar och blifvit svårt sårad, föll slutligen
Kruse i Carls händer med de få, som blifvit öfrige af Norrmännen. Konungen fattade
stor högaktning för den fångne hjelten, lät sin kirurg förbinda honom och yttrade:
”har broder Fredrik många sådana män som du, så få vi en svår dyst innan vi blifva
herrar af Norrige”. "Ja,” svarade Kruse, "hvarje Norrman fäklar som jag”.
Konungen förenade sig härefter med Mörners afdelning. Tåget gick till
Christiania hvarvid vägens svårigheter alldeles uttröttade det unga manskapet; då roade sig
den härdade konungen, att alldeles ensam gå framför arméen och trampa väg åt
densamma genom den höga snön. Vid ankomsten till Christiania befanns staden
öfvergif-ven af sina innevånare, hvilka, oaktadt Carls lugnande manifester, icke kunde förmås
att återvända, utan föredrogo att, gömde i skogarne, göra Svenskarne all möjlig skada.
Emellertid var man redan långt in i April, utan att hafva uträttat något. Bröd
och fourage började dagligen tryta och Danska arméen undvek hvarje anledning till
batalj. Carl beslöt då att bryta upp från Christiania och göra ett anfall på
Fredriks-hall. Den 14 Juli 1716 framryckte han med 2,500 man emot staden, der man rustat
sig till det mest hårdnackade försvar. Oaktadt den häftigaste kanonad från fästningen och
det tappraste motvärn lyckades det dock Svenskarne att intränga och eröfra staden; men
denna besittning blef icke långvarig, ty genom det oupphörliga skjutandet, både med
kanoner och bombkastning, råkade flere hus i brand, hvaribland äfven det deri Carl för
tillfället var boende. En bomb nedslog deri och creverade på trossbjelkarne, sönderbröt dem i
stycken och sprängde väggarne, så att konungen, tillika med dem som voro inne i
rummet blefvo öfverhöljde med grus, derur han af de sina med möda måste framdragas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
