Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och enformiga alléer utaf fortorkande träd,
utan skugga, som hängde sina hufvuden
under himlens och jordens glödande
blickar. Detsamma gjorde hästarne med sina
sömnaktiga bjellror, som med långsamt
krypande steg drogo långa rader utaf
kärror mot det inre af landet; detsamma
gjorde formännen, när de voro vakna,
—- som sällan hände; detsamma gjorde
de trötta arbetarne på fältet. Allting
som lefde eller grodde, led utaf det
bländande solbaddet; utom ödlan, som hastigt
slingrade sig öfver de gamla stenmurarne,
och syrsan, hvars torra, hesa stämma lät
som en skramla. Sjelfva dammet såg
svedt ut, och det dallrade i atmosferen,
liksom flämtade sjelfva luften.
Rullgardiner, luckor, drapperier,
markiser, allt var nedsläppt eller igenstängdt
för att utesluta det brinnande solskenet.
Fanns det blott en spricka, ett nyckelhål,
så for det derigenom som en glödande
pil. Endast kyrkorna voro befriade
der-ifrån. När man trädde ur pelarnes och
livalfbågarnes skymning — der flimrande
lampor utbredde sitt sömnaktiga sken, och
några gamla skröpliga skuggbilder
vankade omkring, blundande, spottande och
tiggande med skenheliga miner — då var
det liksom kastades man in i ett eldhaf,
och måste simma för att rädda sitt lif,
tills man hunnit den närmaste skugga,
vore den än så ringa. Så låg folket
utsträckt öfverallt der skugga fanns, sällan
hördes rösters surrande eller hundars
skällande, blott då och då blandade sig
kyrkklockornas gälla toner, eller förstämda
i trummors skramlande ljud i den djupa
tystnaden. Sålunda låg Marseille en dag
och stektes i solbaddet, ett faktum
hvar-om lukt och smakorganerna starkt och
tydligt vittnade.
På den tiden fanns det ett afskyvärdt
fängelse i Marseille. Inom dess murar,
i ett så vedervärdigt rum, att till och med
de framfusiga solsträlarne skydde för det,
och det fick hjelpa sig så godt det
kunde med ett svagt återsken utifrån, sutto
tvenne karlar. Bredvid karlarne stod en
gammal stympad bänk, fastgjord vid
väggen, hvarpå man utskurit ett dambräde
med en knif, samt brickor gjorda utaf
gamla knappar och benstumpar, ett
do-minospel, tvenne mattor, och två eller tre
vinbuteljer. Annars fanns intet i rummet,
undantagandes råttor och annan ohyra,
och de tvenne karlarne, hvilke icke voro
stort bättre än de.
Det fick sin enda ljusskymt genom ett
jerngaller, liknande ett någorlunda stort
fönster, hvarigenom man från den mörka
trappan alltid kunde se in i rummet.
Detta galler hvilade på en bred och stark
stenfot, tre eller fyra fot öfver golfvet.
Härpå hade en utaf karlarne tagit plats,
i en half sittande, lialfliggande ställning,
med knäna uppdragna, under det att hans
fotter och axlar stödde sig mot
fönstergluggens motsatta sidor. Sin ena arm
hade han stuckit ut emellan
jernstänger-na, som han höll med vårdslöst tag,
liksom för att vinna ett fastare stöd.
Fängelseluftens vedervärdiga prägel
hvilade på allting. Det fängslade ljuset, de
fängslade dunsterna, de 1 ängslade
karlar-ne, allt hade urartat och försämrats
genom fängelseluftens inflytande. Fängarne
sågo gulbleka och utmerglade ut, jernet
hade blifvit rostigt, stenarne voro gröna
och fuktiga, plankorna ruttna, luften var
tung och qvaltnig, ljuset svagt. Det var
som en brunn, ett hvalf, en graf;
fängelset anade icke solskenet derute; det
hade behållit sin afskyvärda atmosfer,
stode det äfven midt pä en af
kryddöar-ne uti indiska hafvet.
Till och med karlen som låg
uppkrupen bredvid jerngallret tycktes känna en
rysning. Han slängde sin tunga kappa
otåligt öfver axlarne och mumlade: “fan
ta’ denne usle sol som aldrig lyser hit in!“
Han väntade på föda, och när han
stirrade på sned genom gallret, för att se
längre nedför trapporna, liknade han ett
vilddjur som upplifvas utaf samma
längtan. Men hans ögon hade icke samma
ädla form, som hos djurens konung; de
sutto för nära ihop, voro snarare hvassa
än lysande — skarpa vapen, hvilkas ringa
yta gjorde att man gaf mindre akt på
dem. De egde intet djup, ingen
omvex-ling; man såg dem blott tindra, öppna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
