Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Fanny, återtog hennes far,
högtraf-vande, tillåt mig, min vän. Yi komma
derpå till mr Clennam. Jag anser mig
berättigad att säga, Amy, att jag ej
delar din systers åsigter — det vill säga
icke helt och hållet — hum — helt och
hållet — i afseende på mr Clennam. Jag
vill gerna betrakta denna individ som en
i allmänhet — hnm — ganska hygglig
person. Ej heller vill jag påstå, att mr
Clennam någonsin trugade — hum —
sitt sällskap på mig. Han visste att mitt
sällskap var — hm — eftersökt och han
kan måhända anföra till sin ursäkt, att
han betraktade mig som en publik person.
Men omständigheter, förenade med min
obetydliga bekantskap — hm — med mr
Clennam (den var mycket obetydlig), skulle,
här blef mr Dorrit utomordentligt
allvarsam och vigtig, skulle under
närvarande förhållanden göra ett försök af mr
Clennam att — hm — förnya
bekantskapen med mig eller någon annan
medlem af min familj till den högsta
indeli-katess. Om mr Clennam har tillräcklig
grannlagenliet för att inse det opassande
i ett sådant försök, är jag som gentleman
förbunden att hysa aktning 1— hm — för
denna hans grannlagenhet. Om, deremot,
mr Clennam ej har denna grannlagenhet,
kan jag ej för ett ögonblick — hm —
ha någon gemenskap med en — ha —
en så lågsinnad person. I hvilket fall som
helst, ser det således ut som om vi
kunde låta frågan om mr^Clennam helt och
hållet förfalla, och att vi ej ha något att
göra med honom eller han med oss. Ha
— Mrs General!
Som han tillkännagaf inträdde denna
dam och tog plats vid frukostbordet,
hvarpå samtalet afslöts. Kort derefter
anmälde kuriren att kammartjenaren och
betjenten och de tvenne
kammarjungfrurna och de fyra vägvisarne och de
fjorton mulåsnorna voro färdiga; hvarpå
frukostsällskapet gick ut till klosterporten
för att förena sig med kavalkaden.
Mr Gowan stod på afstånd med sin
cigarr och sitt ritstift, men mr Blandois
var tillstädes för att betyga damerna sin
vördnad. När han artigt aftog sin slo-
kiga hatt för lilla Dorrit, tyckte hon, att
han till och med såg än mer
olycksbådande ut, der han stod ute i snön, mörk
och insvept i en kappa, än han gjort
qväl-len förut belyst af eldskenet. Men som
både hennes far och syster nådigt
emot-togo hans hyllning, afhöll hon sig från
att yttra något misstroende för honom,
på det ej detta skulle anses som en ny
svaghet, härledd från hennes födelseort,
fängelset.
Men då de redo utför den ojemna
vägen, medan klostret ännu var i sigte,
vände hon sig om, många gånger och
upptäckte alltid mr Blandois, som stod på en
utskjutande klippspets och såg ned efter
dem, under det bakom honom röken från
klostrets skorstenar uppsteg hög och rak
i en gyldene dimma. Långt sedan han
endast syntes som en svart påle i snön,
tyckte hon sig ännu se hans smålöje, hans
höga näsa och hans ögon, som suto
hvarandra för nära. Och äfven sedan, när
klostret var försvunnet och några lätta
morgonskyar bortskymde det nedanför
liggande passet, tycktes alla de spökaktiga;
skelettlika armarne vid vägens sidor peka
upp mot honom.
Denne Blandois af Paris, som var mer
förrädisk än snön och hade ett hjerta,
kallare, svårare att upptina än denna,
försvann dock småningom ur hennes tankar,
när de konimo ned i de mildare nejderna.
Återigen var solen varm, återigen
förfriskade de sig vid bergsströmmar, som
störtade ned från glacierer och snögrottor,
återigen voro de ibland tallar, klippiga
bäckar, grönskande höjder och dälder,
alphyddor och i zigzag gående gärdesgårdar
i de schweiziska bergstrakterna. Ibland
var vägen så bred, att hon och hennes
far kunde rida tillsammans. Och att då
betrakta honom, der han red, väl klädd
i pelsverk och kläde, uppassad och
uppvaktad af talrika tjenare, under det hans
blickar sväfvade öfver det herrliga
landskapet, der inga hemska skrankor inskränkte
hans utsigt eller kastade sin skugga på
honom, var nog för henne.
Hennes onkel var så till vida räddad
från det förflutnas skuggor, att han bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
