- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
21

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ingenting kunde öfvergå rnr Dorrits
harm, när han stannade vid foten af
trappan och fick höra dessa ursäkter. Han
kände att familjens värdighet var träffad
af en lönnmördares hand. Hans känsla
af egen värdighet var af den aldra
ömtåligaste natur. Han kunde upptäcka
anslag deremot, då ingen annan hade
ringaste aning om ett dylikt faktum. Hans
lif var ett ständigt qval, emedan han
oupphörligt föreställde sig, att en mängd fina
fältskärsknifvar voro sysselsatta med att
dissekera hans^värdighet.

— Ar det möjligt, herre, sade mr
Dorrit, i det han rodnade utomordentligt, att
ni haft — hm — haft den djerfheten att
ställa något af mina rum till en annans
disposition?

— Tusen gånger om förlåtelse! Det
var värdens stora olycka att ha blifvit
öfvervunnen af den der alltför eleganta
damen. Han bönföll att ej monseigneur
skulle bli uppretad. Han förlitade sig på
monseigneurs öfverseende. Om endast
monseigneur ville vara af den utmärkta
godheten att för fem minuter åtnöja sig
med den andra salongen, som stod för
hans enskilta räkning, skulle allt gå väl.

— Nej, herre, sade mr Dorrit. Jag
vill ej begagna den andra salongen. Jag
skall lemna ert hus utan att äta och
dricka, utan att sätta min fot i det. Hur
vägar ni handla så? Hvem är väl jag
efter ni — hm — gör skillnad på mig och
andra gentlemän?

Ack! Värden kallade hela verlden till
vittne, att monseigneur var den
älskvärdaste af hela adelsklassen, den mest
betydande, mest ansedde, högst ärade. Om
han gjorde skillnad på monseigneur och
andra, var det endast, emedan han var
utmärktare, mer älskad, frikostigare, mera
beryktad.

— Säg mig ej det, herre, svarade mr
Dorrit med största hetta. Ni har
skymfat mig. Ni har hopat oförrätter på mig.
Hur vågar ni det? Förklara er.

Ack, rättvise himmel, hur kunde då
värden förklara sig, när intet fanns att
förklara; när han endast kunde be om

ursäkt och vädja till monseigneurs
välkända ädelmod!

— Jag säger er, herre, sade mr
Dorrit, flämtande af raseri, att ni gör
skillnad — hm — på mig och andra
gentlemän; att ni behandlar mig på annat sätt
än andra genlemän med förmögenhet och
rang. Jag frågar er, hvarföre? Jag
önskar veta på — hm — hvad grund, på
hvilka grunder. Svara, herre. Förklara
er. Säg hvarföre.

Tillåt värden att ödmjukt hemställa till
herr kuriren, att monseigneur, vanligen
så nådig, nu förifrade sig utan orsak. Det
fanns ej något hvarföre. Herr kuriren
behagade föreställa monseigneur, att han
bedrog sig, då han misstänkte att det
fanns något annat hvarföre än det,
hvilket hans ödmjuke tjenare redan haft den
äran att andraga. Den högst eleganta
damen —

— Tig! utropade mr Dorrit. Håll er
tunga! Jag vill ej mer höra talas om
denna högst eleganta dam. Jag vill ej höra
mer af er. Betrakta denna familj — min
familj — en familj, elegantare än någon
dam. Ni har behandlat denna familj med
van vördnad; ni har varit näsvis mot
denna familj. Jag skall ruinera er. Ha —
skicka efter hästarne, laga i ordning
vag-narne, jag vill ej mer sätta min fot inom
denna mans dörr.

Ingen hade blandat sig i dispyten, som
låg utom Edward Dorrits fransyska
talförmåga, ja, till och med damerna
kom-mo härvid till korta. Icke destomindre
understödde miss Fanny sin far med
största bitterhet; hon förklarade på sitt
modersmål, att det låg något under denne mans
oförskämdhet och att hon ansåg det
nödvändigt, att han på något sätt skulle
tvingas uppge de skäl, hvarföre han gjorde
skillnad mellan deras familj och andra
förmögna familjer. Hon kunde ej
upp-tänka orsaken till en dylik förmätenhet,
men skäl måste han ha och de borde
framtvingas ur honom.

Alla vägvisare, mulåsnedrifvare och
lättingar på gården hade varit åhörare af
detta häftiga samtal och kände sig högst
intresserade, när kuriren började röra pä

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free