- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
22

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig för att laga vagnarne i ordning. Med
tillhjelp af ett dussin personer vid hvarje
hjul framfördes de med stort buller och
bång; derpå skred man till lastningen,
under det man afvaktade hästarnes
ankomst från stationen.

Men som den högst eleganta damens
engelska vagn redan var förspänd och
stod vid värdshusets dörr, hade värden
smugit sig uppför trappan för att för
henne framställa den klämma han råkat i.
Detta tillkännagafs deraf, att han nu
följde herrn och damen utför trappan, under
det han med en betydelsefull rörelse med
handen, pekade på mr Dorrits
förolämpade majestät.

— Ber om förlåtelse, sade herrn, i det
han lemnade damen och gick framåt. Jag
är en fåordig man och just ej fallen för
att göra några förklaringar — men
damen här är mycket angelägen om att här
ej skall bli något uppträde. Damen —
en min mor i sjelfva verket — ber mig
säga, att hon hoppas här ej skall bli
några uppträden.

Mr Dorrit, som ännu flämtade af
raseri, helsade först på herrn och sedan på
damen på ett stelt, slutligt och
obevekligt sätt.

— Nå, men verkligen — här, gamle
gosse; ni! På detta sätt tilltalade den
frem-mande herrn Edward Dorrit, Esquire,
hvil-kens åsyn tycktes vara honom till stor,
gudasänd lättnad. Låt oss försöka att
ställa allt detta till rätta. Damen önskar
så mycket inga uppträden.

Edward Dorrit, Esquire, som fördes
litet afsides vid knappen, antog ett
diplomatiskt utseende, då han svarade:

— Kors, ni måste medge, att då man
beställer några rum på förhand och de
således tillhöra en, är det ej trefligt att
finna annat folk i dem.

— Nej, svarade den andre, jag vet det.
Jag medger det. Men låt ändå oss
försöka att ställa detta till rätta och slippa
alla uppträden. Felet är ej karlens här,
utan min mors. Som hon är en förb—t
präktig qvinna, utan allt skenheligt
nonsens — väl uppfostrad också — var hon

den der karlen alltför öfvermäktig.
Riktigt rullade honom omkring sitt lillfinger.

— Om det är fallet — började
Edward Dorrit, Esquire.

— Försäkrar er på min ära att det
är fallet. Och derföre, sade den
frem-mande herrn, i det han åter intog sin
hufvudposition, hvarföre uppträden?

— Edmund, sade damen från porten,
jag hoppas att du förklarat eller håller
på att förklara till denne gentlemans och
hans familjs tillfredsställelse att den
tjenst-aktige värden ej är att k hindra?

— Försäkrar er, min mor, svarade
Edmund, att jag riktigt utmattar mig genom
dessa bemödanden.

Han fixerade derpå Edward Dorrit,
Esquire, några sekunder och tillade
hastigt, under ett anfall af förtroende till
hans ädelmod:

— Gamle gosse! Detärjuuppgjordtnu.

— När allt kommer omkring, sade
damen, i det hon med ett par steg artigt
närmade sig mr Dorrit, vet jag ej, om
jag ej sjelf genast borde säga, att jag
försäkrade denne gode man det jag skulle
påtaga mig alla följder af att jag
begagnade ett af hans gästers rum under deras
frånvaro, för så mycken (eller liten) tid
jag behöfde för att äta min middag. Jag
hade ingen idé om att den rättmätig
ega-ren skulle komma så snart tillbaka, ej
heller hade jag någon idé om, att han
kommit tillbaka, annars skulle jag visst ha
skyndat att återlemna mitt orättfångna
rum och ha erbjudit min förklaring och
ursäkt. Jag hoppas att när jag säger
detta —

För ett ögonblick stod damen med
lorgnetten för ögat, förstenad och mållös
inför mr Dorrits båda döttrar.

Miss Fanny, som stod i förgrunden af
en stor pittoresk komposition, bildad af
familjen, familjens ekipager och tjenare,
höll i detta ögonblick fast sin systers arm
för att hindra henne från att röra sig från
stället, under det hon med andra handen
fläktade sig med solfjädern, i det hon
antog en förnäm min och vårdslöst
betraktade den fremmande damen från hufvud
till fot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free