Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedjande henne ihågkomma, att hon
var en lady, som borde uppföra sig med
— hm — passande stolthet och bibehålla
sin rang som lady; följaktligen bad han
henne afstå från att göra något, som
kunde förorsaka — hm — obehagliga och
nedsättande anmärkningar. Hon hade lydt
utan motsägelse. Sålunda kom det sig,
att hon nu satt i ett hörn af den granna
vagnen, med sina små händer tåligt
hopknäppta, i det hon kände sig helt och
hållet förflyttad frän den sista punkten af
sin fordna ställning i lifvet, der hennes
fötter så gerna velat dröja.
Det var från denna synpunkt, som allt
hvad hon såg ej tycktes tillhöra
verkligheten; men ju mer öfverraskande de scener
voro, hvilka framställde sig för henne,
desto mer liknade de det fantastiska i
hennes inre lif, hvars tomma rum hon
oupphörligt genomströfvade.
Simplonpas-set, dess ofantliga djup och dånande
vattenfall, den underbara vägen, de farliga
ställena, der ett lossnande hjul eller en
stapplande häst kunde ha förorsakat
deras undergång, nedstigandet i Italien,
ut-sigten öfver detta sköna land, då den
skrofliga bergsklyftan vidgade sig och
liksom släppte ut dem från ett mörkt och
dystert fängelse — allt detta var en dröm
— endast det gamla dåliga Marshalsea
var verklighet. Men till och med det gamla
dåliga Marshalseas grundvalar skulle ha
skakat, om hon föreställt sig det utan sin
far. Hon kunde knappt tro, att
fångar-ne ännu ströfvade omkring på den
instängda gården, att alla de eländiga
rummen ännu voro bebodda och att
fångvaktaren ännu stod i vaktstugan och släppte
folk ut och in, alldeles som hon kom ihåg
det från fordna tider.
Hågkomsten af hennes fars förra lif i
fängelset förföljde lilla Dorrit som
refrängen af en sorglig visa, och hon väcktes
från drömmar om sin födelseort till den
närvarande dagens drömmar. De började
med det målade rum, hvari hon vaknade,
som ofta var ett för detta prr.kfnun i ett
förfallet palats; vilda vinrankor, hvars blad
hösten färgat röda, hängde öfver fönstret,
apelsinträd växte utanför på den remnade
hvita terrassen, grupper af munkar och
bönder syntes på den lilla gatan
nedan-före, elände och prakt brottades med
hvarandra på hvarje fotbredd mark i
landskapet, hur omvexlande det än måtte vara,
och eländet segrade öfver prakten med
en styrka lånad af ödet. Dessa scener
efterträddes af en labyrinth af tomma
förstugor och hvälfda pelargångar, under det
att familjprocessionen anordnades på den
fyrkantiga gården nedanföre, derigenom
att tjenarne förde ut vagnar och packning
för dagens resa. Så kom frukosten i ett
annat måladt rum, fläckadt af mögel och
af ett ödsligt utseende; och derpå afresan,
hvilken alltid oroade hennes blyghet,
hennes känsla af att ej rätt kunna fylla sin
plats i ceremonierna. Ty då inställde sig
kuriren (som i Marshalsea visst fått gälla
för en utländsk gentleman af stort
anseende) för att rapportera att allt var i
ordning; derpå insveptes hennes far af sin
kammartjenare i en reskappa; sedan
uppvaktades de af Fannys kammarjungfru och
af hennes egen kammarjungfru (som var
en verklig tyngd på lilla Dorrits sinne —
ja, som riktigt kom henne att gråta i
början, så litet visste hon hvad hon skulle
göra med henne); så fulländade hennes
brors betjent sin husbondes utrustning;
och slutligen bjöd hennes far armen ät
mrs General, hennes onkel sin åt henne
och de tågade utför trapporna,
eskorterade af värdshusvärden och betjeningen.
Der nere på gården voro en mängd
personer församlade för att se dem stiga in
i vagnarne, hvilket de gjorde under många
bugningar, under mycket tiggande,
kråmande, smällande och slamrande; sedan
körde de vildt genom de trånga osunda
gatorna och skakade ut genom stadsporten.
Bland dagens drömmar voro också
vägar, der lysande röda vinrankor slingrade
sig om hvarandra och under milslånga
sträckor sammanflätade träden; byar och
städer, som glänste hvita på kullarnes
sluttningar, förtjusande på afstand, hemska af
smuts och fattigdom vid närmare
betraktande: kors vid vägen; djupblåa sjöar ined
fé-lika öar och klungor af båtar med tält
af granna färgor och segel af sköna for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
