Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer; ofantliga byggnadsmassor, som
sön-derföllo till stoft; hängande trädgårdar,
der ogräset så frodades, att dess stjelkar
som indrifna kilar klöfvo hvalfven och
splittrade murarne; stenlagda bygator, der
ödlor kilade ut och in mellan remnorna;
allestädes tiggare af alla slag: ömkliga,
pittoreska, hungriga, lustiga, barn och
gubbar. Yid poststationer och andra ställen,
der de gjorde halt, tyckte hon ofta att
dessa eländiga varelser voro det enda
verkliga hon såg under dagens lopp och
mången gång, då de pengar hon hade voro
bortgifna, satt hon med hopknäppta
händer och blickade tankfullt efter någon liten
flicka, som ledde sin gråhårige far, liksom
om denna syn påminte henne om något
från förflutna dagar.
Stundom kommo de till ställen, der de
uppehöllo sig hela veckan, bodde i
präktiga rum, hade kalas hvarje dag, åkte ut
bland massor af underverk, gingo hela
mil genom palatser och stannade i mörka
vrår af stora kyrkor, der lampor af guld
och silfver glimmade bland pelare och
hvalfbågar och knäböjande figurer syntes
vid biktstolarne och på stengolfvet; der
rökelsekar spridde sin vällukt och rök,
der man såg målningar, fantastiska bilder,
brokiga altaren, stora höjder och afstånd,
belysta af den mildrade dager, som
insläpptes genom de målade fönstren och
de massiva gardiner, hvilka hängde för
ingångarne. Återigen fortsatte de resan
från dessa städer, foro på vägar, kantade
med vinrankor och oliveträd, genom
osnygga byar, der det ej fanns en koja, hvars
smutsiga vägar ej voro.remnade, der man
ej såg ett fönster med en hel ruta af glas
eller papper; der det ej tycktes finnas
något för att uppehålla lifvet med,
ingenting att äta, ingenting att växa, ingenting
att hoppas, ingenting att göra annat än
att dö.
Stundom kommo de till hela städer af
palatser, hvars rätta innevånare voro
bannlysta, och som voro förvandlade till
baracker; grupper af sysslolösa soldater
lutade sig ut genom de präktiga fönstren,
under det deras klädespersedlar voro
upphängda till torkning på bildhuggerier af
marmor; betraktaren kände sig vid denna
syn ovilkorligt frestad att jemföra dem
med svärmar af råttor, som (lyckligtvis)
förtärde stöden till den byggnad, hvilken
herbergerade dem, och hvilken snart med
dem måste’ hopramla öfver hufvudena af
andra svärmar af soldater, af prester och
spioner, dessa hemska figurer, som nu
utgjorde den enda befolkning, hvilken det
återstod att förstöra på gatorna dernere.
Genom dylika scener tågade
familje-processionen till Venedig. Här skingrade
den sig för någon tid, emedan de skulle
bo i Venedig några månader, i ett palats
(sex gånger så stort som hela Marshalsea),
beläget vid den stora kanalen.
På denna höjd af besynnerligheter, der
alla gator bestodo af vatten, der
dagar-nes och nätternas dödslika stillhet endast
afbröts af kyrk-klockornas sakta ringning,
af flodvattnets sorlande och af
gondolie-rernas rop, när de vände omkring
hörnen af de flytande gatorna, satte sig lilla
Dorrit, som var helt och hållet
tillintetgjord, emedan hennes verk var
fullbor-dadt, ned att fundera. Familjen började
ett muntert lif, var än här än der och
förbytte natt till dag; men hon kände sig
blyg för att deltaga i deras lustbarheter
och bad endast om tillstånd att få vara
allena.
Ibland brukade hon stiga in i en af de
gondoler, som alltid lågo tillreds, fastade
vid målade stolpar vid porten, — när hon
kunde slippa, ifrån sin besvärliga
kammarjungfru, hvilken var henne en gansk sträng
herrskarinna — och lät ro sig rundt
omkring den besynnerliga staden.
Sällskapliga personer i andra gondoler började
fråga hvarandra, hvilken den lilla ensamna
flickan var, som de foro förbi och som
brukade sitta i sin båt med korslagda
händer, samt blicka undrande och tankfullt
omkring sig. Som lilla Dorrit ej trodde,
att någon skulle bry sig om att ge akt
på henne eller hennes förehafvanden, for
hon icke destomindre omkring i staden
på sitt stilla, rädda, tillbakadragna sätt.
Men hennes favoritplats var balkongen
vid hennes eget rum, hvilken hängde
öfver kanalen, samt hade andra bulkonger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
