- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
28

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

der snön. Kommer ni ihåg en afton, då
jag och Maggy kommo till er boning i
Convent Garden? Jag har ofta, ofta tyckt
mig se det rummet följa med vår vagn
flera mil, när jag blickat ut genom
vagnsfönstret, sedan det blifvit mörkt. Vi
blef-vo utestängda den qvällen och suto
bredvid gallerportarne, samt ströfvade omkring
tills det blef dager. Jag ser ofta upp på j
sfjernorna, äfven från balkongen i detta
rum och tycker mig åter vara utestängd
på gatan med Maggy. Det är på samma
sätt med de personer, som jag lemnade i
England. När jag far omkring här i
gondol, öfverraskar jag mig ofta tittande in
i andra gondoler, som om jag hoppades
att få se dem. Det skulle göra mig så
glad, så glad att få se dem, men jag tror
ändå ej att det skulle förvåna mig så
mycket först. I mina drömmerier inbillar
jag mig, att jag kan träffa på dem hvar
som helst; och jag nästan väntar att få
se deras kära ansigten på bryggorna och
kajerna här.

Ett annat af mina bekymmer måste
förefalla er högst besynnerligt. Ja, det
måste synas besynnerligt för alla andra och
förekommer till och med mig stundom så:
jag känner ofta det fordna sorgsna
medlidandet för — jag behöfver ej nedskrifva
ordet — för honom. Ehuru han är så
förändrad och jag alltid känner mig så
obeskrifligt lycklig och tacksam att veta
det, öfverfalles jag stundom så häftigt af
den fordna sorgsna känslan af medlidande
för honom, att jag skulle vilja linda mina
armar kring hans hals, säga honom hur
mycket jag älskar honom och gråta ut
vid hans bröst. Jag skulle bli glad om
jag fick göra det, samt känna mig stolt
och lycklig. Men jag vet att jag ej bör
göra det, att han ej skulle tycka om det,
att Fanny skulle bli ond och mrs
General förvånad; och derföre söker jag lugna
mig. Men under det jag gör det,
kämpar jag med en känsla, som säger mig
att jag blifvit aflägsnad från honom; och
att han, midt bland alla dem, som tjena

och passa upp honom, är ensam och i
behof af mig.

Bäste mr Clennam, jag har skrifvit
mycket om mig sjelf, men jag måste skrifva
än litet till, ty annars skulle det bli
ute-lemnadt, som jag helst önskade säga i
detta enfaldiga bref. Bland alla dessa
mina dåraktiga tankar, hvilka jag vågat
anförtro er, emedan jag vet att ni skall
förstå mig, om någon kan göra det, och
att ni skall hysa mer öfverseende med mig
än någon annan skulle kunna — bland
alla dessa tankar är det en, som sällan
någonsin — ja, som aldrig — är uteglömd
och det är, att jag hoppas att ni någon
gång, under något lugnt ögonblick, har
en tanke för mig. Jag måste säga er att
jag i detta afseende har, alltsedan jag for
bort, känt en oro, som jag är angelägen
att få lugnad. Jag är så rädd att ni skall
se mig i ett nytt ljus, tänka på mig som
en förändrad varelse. Gör icke det —
jag skulle ej kunna uthärda det — det
skulle göra mig olyckligare än ni kan
föreställa er. Det skulle krossa mitt hjerta
att tro, det ni tänkte på mig på något
sätt, som kunde göra mig mer fremmande
för er, än när ni var så god emot mig.
Hvad jag ber och besvär er om, är att
aldrig tänka på mig som dottern till en
rik man; att aldrig föreställa er mig
såsom bättre klädd eller i bättre vilkor, än
då ni först lärde känna mig. Att ni
endast måtte ihågkomma mig som den lilla
dåligt klädda flickan, hvilken ni
beskyddade med så mycken ömhet, hvars nötta
klädnad ni skyddade från regn, hvars våta
fotter ni torkade vid er eld. Att, då ni
någon gång tänker på mig och min varma
tillgifvenhet, min djupa tacksamhet, ni
alltid, oföränderligt måtte anse mig för
Ert stackars barn
Lilla Dorrit.

P. S. Kom bara ihåg, att ni ej får
vara orolig för mrs Gowans skull.
Hennes ord voro: ”jag mår mycket väl och
är mycket lycklig.” Och hon var
mycket, mycket vacker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free