Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett ganska ohelsosamt tillstånd för själen,
hvilket sällan förbättras af tiden. Det
finnes inga sämre tal i hvardagslifvet, än de,
hvilka räknas af personer, som, rubbade
till själens helsa, alltid sysselsätta sig med
subtraktion i afseende på andras
förtjen-ster och framgånc, men aldrig bry sig
om att göra någon addition till sina egna.
Vanan att på ett missnöjdt sätt skryta
med felslagna förhoppningar, förnedrar
också själen. Derifrån härleder sig lätt en viss
sysslolös liknöjdhet och bekymmerslöshet
om följderna. Personer af denna
karakter finna ofta ett förvändt nöje i att
upphöja odugligheten på förtjenstens
bekostnad: men man spelar aldrig udda eller
jemnt om sanningen, utan att slutligen
förlora derpå.
I de omdömen, som Gowan afgaf
angående de alster af målarkonsten, hvilka
ej egde den ringaste förtjenst, var han
den mest ädelmodiga menniska på jorden.
Han brukade försäkra, att den och den
hade mer förmåga i sitt lillfinger (när han
ingen hade), än en annan (som egde
mycken) hade i både kropp och själ. Om I
man invände att det, som han sålunda
berömde, endast var skräp, svarade han,
syftande på sin konst:
— Min bäste vän, hvad göra vi annat
än skräp ? Jag gör ingenting annat och
denna bekännelse ger jag er till skänks.
Att skryta med sin fattigdom var en
annan symptom af hans mjeltsjuka, ehuru
han kanske derigonom ville låta förstå,
att han borde ha varit rik; på samma
sätt brukade han inför alla, dels prisa,
dels förtala Barnaclarne, på det man ej
måtte förgäta hans slägtskap med denna
familj. I alla händelser voro dessa
tven-ne ämnen ständigt på hans tunga och han
behandlade dem så väl, att han kunde ha
berömt sig sjelf hela månader, utan att
derigenoin ha gjort sig hälften så vigtig, som
genom det vårdslösa sätt, hvarpå han
talade om de ringa anspråk, han egde på
andras uppmärksamhet.
Hvar han och hans hustru uppehöllo
sig, förstod man också snart genom hans
lättsinniga prat, att han gift sig mot sina !
förnäma slägtingars vilja, och att han en-
dast med stor svårighet lyckats förmå dem
att medgifva detta giftermål. Han
framställde aldrig saken så, tycktes tvertom
hånle åt denna idé; men dock hände det
sig alltid, att han befann sig i en
öfver-lägsen ställning, oaktadt alla de
bemödanden han gjorde att förringa sig sjelf.
Alltifrån smekmånadens dagar kunde ej
Minnie Gowan undgå att känna, att hon
ansågs för hustru till en man, som var vida
öfver henne, men hvars ridderliga kärlek
jemnat alla olikheter.
Monsieur Blandois från Paris hade följt
dem till Venedig och var der mycket
tillsammans med Gowan. Då de först
råkade denna artige gentleman i Généve,
visste ej Gowan rätt, om han skulle
af-snäsa eller uppmuntra honom; ja, under
ett dygn var han så obeslutsam i detta
fall, att han funderade på att kasta upp
ett femfrancsstycke för att låta dess
orakelspråk afgöra saken. Men då hände
det sig att hans hustru kom att uttrycka
sin motvilja för den inställsamme
Blandois och som äfven på hotellet opinionen
i allmänhet var emot honom, beslöt
Gowan att uppmuntra honom.
Hvarföre denna motsägelseanda, om den
ej härledde sig från ett anfall af
ädelmod? — men det gjorde den ej.
Hvarföre skulle Gowan, som var Blandois
mycket öfverlägsen och väl kunde
genomskåda denna smilande gentleman, samt finna
hvad han verkligen gick för, sällskapa
med en sådan man? För det första,
emedan han ville sätta sig emot den första
önskan hans hustru uttryckte, ty hennes
far hade ju betalat hans skulder och det
var nödvändigt att han tidigt iakttog
tillfället att visa sig oberoende. För det
andra, emedan det roade honom att handla
emot det allmänna omdömet, ty, ehuru ej
illa utrustad af naturen, var han dock en
dålig menniska. Han fann ett nöje i att
förklara, att en hofman, med ett så
för-finadt sätt som Blandois, borde
åtnjuta liögsta anseende i hvarje civiliseradt
land. Han framhöll honom som en typ
af elegans och gjorde honom till en
parodi på dem, som yfdes öfver
personliga behag. Han försäkrade allvarsamt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
