Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— IJKom, svarade mr Sparkler. Jag
är här ensam, alldeles ensam. Jag kom
hit ensam för att helsa på mr Edward
Dorrit. Jaa, för att göra min
uppvaktning hos mr Dorrit också och hos hela
familjen.
Fanny vände sig till uppvaktningen med
en nådig fråga, om hennes pappa eller
bror vore hemma ? Då svaret blef att båda
voro hemma, bjöd mr Sparkler henne
ödmjukt sin arm. Miss Fanny emottog den
och fördes upp för stora trappan af mr
Sparkler, som högligen bedrog sig sjelf,
om han ännu trodde (hvilket man ej har
någon anledning att betvifla), att hon var
fri från allt nonsens.
När de ankommit till ett förfallet
mottagningsrum, hvars tapeter af en smutsig
sjögrön färg sågo så vissna och
medtagna ut, som om de varit beslägtade med
de refvor af sjögräs, hvilka drefvo af och
an under fönstren eller fästade sig vid
murarne, skickade miss Fanny bud till
sin far och bror. I afvaktan på deras
ankomst, visade hon sig på
fördelaktigaste sätt på en soffa, och fullbordade
er-öfringen af mr Sparkler med några
anmärkningar öfver Dante — känd af denne
herre som en excentrisk gammal man,
hvilken brukade bekransa sitt hufvud med
löf och, för någon obegriplig orsaks skull,
sitta på en stol utanför domkyrkan i
Florens.
Mr Dorrit helsade sin gäst välkommen
med största vänlighet och på det
artigaste sätt. Han frågade särskilt både efter
mr och mrs Merdle. Mr Sparkler sade,
eller rättare sagdt kramade ur sig genom
att draga på skjortkragen, att som mrs
Merdle var alldeles utledsen både på sitt
landställe och sitt hus i Brighton, och då,
som ni väl begriper, hon ej kunde stanna
i London, när det ej fanns en själ der,
och hon ej kände sig hågad att göra
på-helsningar hos bekanta, beslöt hon att
företaga en liten lustresa till Rom, der en
qvinna af hennes erkändt ståtliga utseende,
och så fullkomligt fri från allt nonsens,
ej kunde undgå att göra stort uppseende.
Hvad mr Merdle angick, så var hans
närvaro oumbärlig i City och på andra ställen,
och som han var ett riktigt fenomen i att
köpa och sälja och allt så’nt der, trodde
ej mr Sparkler, att landets
penningtransaktioner kunde gå för sig utan honom;
fäst han ibland hade mer att göra än en
menniska kunde komma ut med, så att
det skulle vara mycket helsosamt för
honom, om han kunde förmås att ombyta
vistelseort och klimat. Hvad mr Sparkler
sjelf angick, lät han Dorritska familjen
förstå, att han för särskilta orsakers skull,
ämnade följa dem hvart de än begåfvo sig.
Det behöfdes temligen mycken tid för
mr Sparkler att utveckla sådana ofantliga
samtalsgåfvor, men det gick dock för • ig.
Mr Dorrit uttryckte sedan den
förhoppningen, att mr Sparkler snart skulle göra
dem den äran att äta middag hos dem
och då detta förslag upptogs med mycken
välvilja, frågade mr Dorrit, hvad han skulle
göra i dag till exempel? Som han ej skulle
göra någonting i dag (hans vanliga
sysselsättning, hvilken tycktes ganska
lämplig för honom), försäkrade man sig
oför-töfvadt om hans sällskap; han åtog sig
dessutom att på qvällen följa damerna till
operan. ,
Yid middagstiden uppsteg mr Sparkler
ur sjön, som om han varit Venus’ son
och följt sin mor, samt gjorde en ståtlig
figur, i det han steg uppför stora
trappan. Om Fanny hade varit förtjusande
på morgonen, var hon det nu tre gånger
så mycket, när hon visade sig utsökt väl
klädd i de färger, som bäst passade henne,
och med en min af vårdslös elegans,
hvilken än hårdare åtdrog de bojor mr
Spar-kler redan bar.
— Jag hör, mr Sparkler, att ni är
bekant med — hum mr Gowan. Mr
Henry Gowan?
— Mycket väl, min herre. Hans och
min mor äro intima vänner.
— Om jag hade tänkt på det, Amy,
sade mr Dorrit med en beskyddarmin,
som om han varit sjelfve Lord Decimus,
så skulle jag ha skickat en biljett till dem
och bedt dem äta middag hos oss i dag.
Några af vårt folk kunde — hum — ha
hemtat dem och fört dein hem. Vi
kunde allt ha undvarit en — hum gon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
