- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
53

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hans sätt, att mrs Gotvan slutligen steg
upp och tog afsked. Då han erbjöd mrs
Gowan sin hand för att föra henne
utför trappan, qvarhöll hon lilla Dorrits
hand i sin, tryckte den varnande och sade:

— Nej, jag tackar. Men jag blir er
förbunden, om ni vill se efter att min
gondolier är der.

Han kunde då ej undvika att gå ned
före dem. Under det han gjorde det
med hatten i hand, hviskade mrs Gowan:

— Han dödade hunden.

— Yet mr Gowan det? frågade lilla
Dorrit hviskande.

— Ingen vet det. Se ej på mig; se
på honom. Han vänder sig straxt om.
Ingen vet det, men jag är säker derpå.
Tror ni inte?

— Jag — jag tror det, svarade lilla
Dorrit.

— Henry tycker om honom och vill
ej tro honom om ondt; han är sjelf så
öppen och ädelsinnad. Men både ni och
jag känna oss säkra om, att vi bedömma
honom, rätt. Han intalade Henry, att
hunden redan blifvit förgiftad, när han
visade sig så ursinnig och rusade på
honom. Henry tror det, men det göra ej
vi. Jag ser att han lyssnar på oss, fast
han ej kan höra hvad vi säga. Farväl,
bästa vän! Farväl!

De sista orden uttalades högt, under
det den vaksamme Blandois stannade,
vände sig om och såg på dem från
nedersta trappsteget. Ehuru han då satte
på sig sin bästa min. var det något så
motbjudande i hans utseende, att en
verklig filantrop ej kunde ha önskat sig bättre
sysselsättning, än att få binda en sten om
hans hals och kasta honom i vattnet, som
flöt nedanför den mörka portgång, der
han stod. Men som ingen sådan
menni-skoslägtets välgörare nu var till hands,
förde han mrs Gowan till hennes båt och
stod qvar till dess den skjutit ut ur det
trånga passet; derpå steg han i sin egen
båt och följde henne.

Lilla Dorrit hade ibland tänkt och
tänkte nu igen, under det hon gick
uppför trappan, att denne man allt för lätt
fått tillträde i hennes fars hus. Det var

sannt, att han ej var något undantag ty
detsamma hände med så många andra, i
anledning af mr Dorrits deltagande i sin
äldsta dotters mani för sällskapslifvet. Ett
verkligt raseri att göra bekantskaper, på
hvilka de kunde imponera medelst sin
rikedom och sin betydenhet, tycktes ha
fattat Dorritska familjen.

På det hela föreföll det lilla Dorrit
som om den societet, hvari de lefde, vore
ett Marshalsea i större skala. En mängd
personer tycktes komma utomlands af
samma skäl hvarföre andra kommit på
gäld-stugan; orsakerna voro oftast i båda
fallen: skulder, lättja,- ingångna förbindelser,
nyfikenhet, oförmåga att berga sig
hemma. De fördes in i utländska städer
under uppsigt af hyrlakejer och kurirer
alldeles som gäldenärerna blifvit förda till
Marshalsea af exekutionsbetjenter. De
ströfvade omkring i kyrkor och
målningsgallerier på samma enahanda,
ändamåls-lösa sätt som fångarne på gäldstugans
gård. De ämnade sig vanligen bort i
morgon eller nästa vecka, visste sällan
hvad de sjelfva ville, gjorde ej hvad de
ämnade och begåfvo sig ej dit de sade;
de betalade mycket för ringa
beqvämlig-heter’ och dåliga varor, och förklenade
ställen, som de föregåfvo sig tycka om;
när de reste sin väg, blefvo de afundade
af dem, som stannade qvar, ehuru dessa
försäkrade att de qvardröjde af fri vilja;
alla dessa förhållanden hade ju också
existerat vid Marshalsea. Yissa ord och
fraser, hvilka tillhörde turister lika mycket
som »medlemmar” och -Kryp-in” tillhöra
bysättningshäktet voro alltid pä deras
tungor. De hade samma oförmåga att
vid-blifva någon bestämd sysselsättning; de
förtalade gerna hvarandra, de voro
vårdslösa i sin klädsel och förde ett
dagdrif-varlif: allt detta påminte åter om
Mar-shalseas befolkning.

Tiden för familjens afresa från
Venedig kom slutligen och de begåfvo sig till
Eom med hela sitt följe, samt anlände
till denna sin bestämmelseort, sedan de
genomfarit landssträckor, liknande dem de
sett förut, ehuru de scener, som der
repeterades kanske voro än ruskigare och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free