- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
56

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

panjonerna voro de bästa vänner i
verl-den.

Men Daniel kunde ej glömma de
planer, hvarmed han så många år varit
sysselsatt. Man kunde ej vänta, att han
skulle glömma dem med lätthet, ty i
sådant fall hade han aldrig utkastat dem,
åtminstone ej haft tålamod och
ihärdighet att utarbeta dem. Så tänkte också
Clennam, när han gaf akt på sin
kompanjon, då denne ibland om aftnarne satt
och såg öfver sina ritningar och
modeller, samt sökte trösta sig i det han
bortlade dem, genom att suckande säga, att
saken var så obestridlig som någonsin.

Att ej ha visat någon sympathi för alla
dessa bemödanden och felslagna
förhoppningar, skulle Clennam ha ansett vara ett
brott mot de förbindelser hans
kompaniskap ålade honom. Denna känsla
utvecklade sig småningom till ett
återupplifvan-de af det öfvergående intresse för saken,
som uppväckts i honom vid porten till
Omsveps-expeditionen, Han bad sin
kompanjon förklara sin uppfinning för honom,
i det han tillade:

— Ni måste dock ha fördrag med mig,
Doyce, såsom ej varande en man af yrket.

— Ej en man af yrket? sade Doyce.
Ni skulle ha varit det i grund, om ni
egnat er deråt. Ni har ett så godt
huf-vud derför, som någon jag träffat på.

— Men helt och hållet outveckladt,
måste jag med ledsnad säga, invände
Clennam.

— Jag vet ej’ det, sade Doyce, och
jag vill ej att ni skall säga det. Ingen
man med förstånd, som erhållit någon
uppfostran och vidare bildat sig sjelf, kan
kallas helt och hållet outvecklad i något
ämne. Efter en klar och tydlig
förklaring, vill jag lika gerna bli bedömd af
den ene som af den andre, förutsatt att
han är i besittning af de egenskaper jag
omnämnt.

— I alla händelser, sade Clennam —
det låter verkligen som skulle vi endast
utbyta artigheter, ehuru vi veta att detta
ej är meningen — får jag nu den
fördelen af att erhålla en så tydlig förklaring,
som kan afges.

— Godt, sade Daniel på sitt stadiga,
jemna sätt. Jag vill försöka det.

Han hade en förmåga, som man ofta
finner i förening med dylika karakterer,
nemligen den, att förklara hvad han sjelf
iakttog och menade med den styrka och
klarhet, hvarmed han sjelf uppfattat det.
Hans sätt att framställa sina tankar var
så noggrannt, enkelt och tydligt, att man
ej lätt kunde misstaga sig på hans
mening. Man kunde ej undgå att finna
något verkligt löjligt i det grundlösa gängse
begreppet om, att han var en visionär,
när man såg huru noggrannt och
skarpsinnigt hans tumme och ögon genomgingo
planerna, huru tåligt de uppehöllo sig vid
vissa punkter, huru omsorgsfullt de
återvände till andra för att derifrån hemta
vidare förklaringar, hur noga han var om
att vid hvarje vigtigt ställe göra allt
fullkomligt klart och begripligt för sin
åhörare, innan han förde honom en hårsmån
längre. Hans fullkomliga utelemnande af
sitt eget jag var ej mindre
anmärknings-värdt. Han sade aldrig, jag upptäckte
denna hoppassning eller uppfann denna
sammansättning; men framställde hela
saken, som om den omedelbart utgått ur
den Gudomlige byggmästarens händer och
han händelsevis påträffat den. Han var
så blygsam, hans tysta beundran för
saken hade en sä älskvärd anstrykning af
vördnad för densamma, och han var så
lugnt öfvertygad om, att den berodde af
oomkullstötliga lagar.

Icke endast denna afton, utan äfven
många följande aftnar, hänrycktes
Clennam af dessa forskningar. Ju längre han
fortsatte dem, ju oftare han såg det gråa
hufvudet luta sig öfver dessa planer och
det kloka ögat eldas af nöje och kärlek
för saken -— man kunde derigenom läsa
i hans hjerta, ehuru uppfinningen redan
var tolf år gammal, — desto mindre
kunde han förmå sin yngre energi att låta
den förfalla utan vidare bemödanden.
Slutligen sade han:

— Doyce, resultatet af allt detta blir
— att saken måste lemnas att sönderfalla
i än mindre spillror, eller börjas på nytt
igen?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free