- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
64

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fotter rasslade bland de torra nedfallna
löfven på trädgårdsgångarne.

Som han tyckte om stället förgick
sällan en vecka, utan att han besökte det.
Ibland gick han ensam dit på lördagen
och stannade till måndagen; ibland
åtföljdes han af sin kompanjon; ibland
ströf-vade han endast ett par timmar omkring
huset och i trädgården, såg att allt var
som sig borde och återvände till London.
Vid hvarje tid och under alla
omständigheter, satt mrs Tickit med sina mörka
lockar och dr Buehan i förmaksfönstret
och väntade på familjens återkomst.

Vid ett af hans besök mottogs han af
mrs Tickit med följande ord:

— Jag har något att säga er, mr
Clen-nam, som skall förvåna er.

Detta ifrågavarande något -var så
förvånande, att det verkligen bragte mrs
Tickit från förmaksfönstret och ut i
trädgården, när Clennam inträdde dit genom
den för honom öppnade grinden.

— Hvad är det, mrs Tickit? sade han.

— Min herre, svarade denna trogna
hushållerska, sedan hon fört in honom i
förmaket och tillslutit dörren, så sannt
som jag någonsin sett det vilseledda och
förförda barnet, såg jag henne
lifslefvan-de i skymningen i går afton.

— Ni menar väl inte Tatty —

— Coram, jo, det gör jag! sade mrs
Tickit. i det hon i ett andedrag befriade
sig från sin hemlighet.

— Hvar?

— Mr Clennam, svarade mrs Tickit,
jag var litet tung i hufvudet, kanske för
att jag hade väntat längre än vanligt på
min kopp té som Mary Jane höll på att
laga till. Jag sof ej, man kan ej en gång
säga att jag slumrade. Man kunde förr
säga att jag vaknade med tillslutna ögon.

Utan att ingå i några vidare
förfrågningar angående detta besynnerliga
tillstånd, sade Clennam:

— Alldeles. Och vidare?

— Vidare, min herre, fortfor mrs
Tickit, så tänkte jag än på ett, än på ett
annat. Alldeles som det kan hända hvar
och en. Alldeles som det kunnat hända
er sjelf.

— Fullkomligt sannt, sade Clennam.
Och vidare?

— Och när jag tänker än på ett och
än på ett annat, fortfor mrs Tickit,
be-höfver jag knappt säga er, mr Clennam,
att jag också tänker på familjen. Ty,
kära hjertandes! huru en menniskas
tan-kar också sväfva omkring, sysselsätta de
sig dock först och främst med hvad som
ligger en närmast om hjertat. Mrs
Tickit sade det med öfverbevisande och filo-

! sofisk min. De göra det, min herre, och
man kan inte hjelpa det.

Arthur nickade bifall åt denna
upptäckt.

— Jag vågar nästan säga, att ni sjelf
har funnit det, min herre, och att vi alla
ha funnit det. Det är inte vår ställning
i lifvet som gör oss olika, mr Clennam,
för tankarne är’ fria! — Men som jag
sa’, jag tänkte både på ett och annat och
mycket »på familjen. Och icke endast på
familjen, som den nu är, utan också som
den var i fordna tider. Ty när man
börjar att tänka både på ett och annat och
det så mörknar till, tycker jag att allting
som tilldragit sig förr kommer fram för
en, <>ch man måste rycka sig ur denna
sinnesstämning och fundera en stund,
innan man kan skilja svart från hvitt.

Han nickade åter, fruktande att säga
något, som kunde ge mrs Tickits
kon-versationsgåfvor en annan riktning.

— Och när jag derföre klippte med
ögonen, sade mrs Tickit, och verkligen
såg hennes form och gestalt titta in
genom grinden, så tillslöt jag dem igen,
utan att så mycket som röra mig, ty jag
tänkte på den tiden, då hon tillhörde
husets lika mycket som ni och jag, och jag
kom ej för ögonblicket ihåg att hon var
sin kos. Men, min herre, när jag åter
klippte med ögonen och såg att hon var
borta, då kom verkligheten rusande på
mig och jag for förskräckt upp.

— Ni sprang genast ut? sade Clennam.

— Jag sprang ut, försäkrade mrs
Tickit, så fort som mina ben kunde bära
mig; men om ni vill tro mig eller ej, mr
Clennam, så fanns på hela den välsignade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free