Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma ifrån honom. Jag visste ej hvad jag
skulle svara, men slutligen sade jag
honom, att det vore bättre för honom att
uppgifva alla dylika tankar. Ty Fanny
(men det ville jag ej säga honom) är allt_
för liflig och qvick att passa för honom.
Han försäkrade dock, att han ej skulle
låta afskräcka sig. Er lilla Dorrit har
naturligtvis inga tillbedjare.
Skulle ni någonsin komma så långt som
hit i detta långa bref, så säger ni visst
för er sjelf: ’lilla Dorrit måtte väl ej
sluta, utan att säga mig något om sina
resor och det vore väl tid på att hon
gjorde det också.” Jag inser det också
mycket väl, men jag vet verkligen ej hvad
jag skall säga er. Yi ha besökt många
märkvärdiga ställen sedan vi lemnade
Venedig och bland dem Genua och Florens,
och sett en mängd underbara saker, ja,
en sådan mängd, att jag blir nästan yr
i hufvudet, när de trängas om hvarandra
i mitt stackars minne. Ni skulle i alla
fall kunna säga mig så mycket mer om
dem, än jag er, och hvarföre skulle jag
då trötta er med mina berättelser och
be-skrifningar?
Bäste mr Clennam, som jag en gång
förut haft mod att säga er hvilka
svårigheter jag funnit vid att reda alla dessa
för min själ nya föremål, vill jag ej nu
visa mig fegare. En ofta hos mig
återkommande tanke är denna: —• Så gamla
dessa städer än äro, förefaller mig deras
ålder dock ej hälften så märkvärdig, som
den omständigheten, att de ha funnits till
under hela den långa tid, då jag ej känt
mer än två eller tre af dem till namnet,
och då jag knappast visste livad som fanns
utom våra gamla dystra murar. Det är
något vemodigt i denna tanke och dock
kan jag ej säga hvarföre. Då vi besågo
det ryktbara lutande tornet i Pisa, var
det en klar, solig dag; det och
byggnaderna deromkring sågo så gamla ut, men
himlen och jorden så unga och skuggorna
hvilade mjuka och stilla på markem Jag
kunde ej först tänka på hvarken hur skönt
eller hur märkvärdigt allt detta var, utan
tänkte blott: “o, hur många gånger har
ej här varit lika stilla och ljufligt som i
dag, då skuggan ifrån muren fördystrade
vårt lilla rum och det enformiga ljudet
af fotsteg hördes på gård en!“ Och denna
tanke öfverväldigade mig alldeles. Mitt
hjerta var så fullt att tårar framträngde
i mina ögon, oaktadt jag gjorde allt hvad
jag kunde för att återhålla dem. Och
samma känsla öfverfaller mig ofta, ofta.
Yet ni, alltsedan förändringen i vårt
öde, tycker jag att jag drömmer mer än
förut, men i drömmen förefaller jag mig
alltid mycket, mycket ung. Jag är ej
heller så särdeles gammal, torde ni
kanske säga. Det är sannt, men det är ej
så jag menar. Jag drömmer alltid att jag
är ett litet barn, som man lär att sy. Jag
drömmer ofta, att jag är der borta igen
och ser på gården ansigten, som jag föga
känner och som jag trodde mig ha glömt;
jag drömmer lika ofta att jag har varit
här ute — i Schweiz, Frankrike och
Italien — öfverallt der vi ha varit —- men
alltid som ett helt litet barn. Jag har
drömt, att jag gått ned till mrs General,
klädd i den första lappade klädning, jag
kan minnas mig sjelf uti. Jag har flera
gånger drömt, att jag tagit plats vid vårt
middagsbord i Venedig, när vi haft
mycket fremmande, i den sorgdrägt jag har
efter, min stackars mors död, då jag var
åtta år gammal, och som jag nyltjade
långt efter sedan den var tråsliten och
olagbar. Jag har lidit vid tanken på hur
besynnerligt och oförenligt med pappas
rikedomar detta mitt uppträdande skulle
förefalla våra gäster, huru jag skulle
misshaga och blottställa honom och Fanny
och Edward genom att så tydligt yppa,
hvad de önskade hålla hemligt. Men dessa
förebråelser kommo mig ej att växa från
barnet; på samma gång kunde jag
drömma att jag satt med svidande hjerta vid
bordet, räknade öfver middagens utgifter
och kände mig nästan förtviflad vid
tanken på huru de skulle kunna bestridas.
Aldrig har jag drömt om förändringen i
vårt öde; aldrig om den oförgätliga
morgon, då ni kom att bereda mig derpå —
aldrig drömt om er.
Bäste mr Clennam, det är möjligt att
jag om dagarne tänker så mycket på er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
