- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
84

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— ett narrverk; och nu tycktes
advokaten helt lätt om hjertat.

Mr Titus Barnacle, som likt doktor
Johnsons ryktbare bekante, hade blott en
idé i sitt hufvud och den oriktig, hade
nu äfven infunnit sig; denne ståtlige herre
och mr Merdle, sittande bredvid
hvarandra på en gul ottoman, stirrande in i elden
med fundersamma miner, utan att
mundt-ligen meddela sig med hvarann, hade starkt
tycke af de tvenne korna i den Luypska
taflan midt emot dem.

Men nu kommer Lord Decimus.
Hof-mästaren som hittills inskränkt sig blott
till den del af sina tjensteä liggan den, som
bestod i att se på huru sällskapet anlände
(och det med en mera trotsig än gillande
uppsyn) gjorde sig nu det omaket att sjelf
i egen hög person följa lorden uppför
trappan och anmäla honom. Som lord
Decimus var en stor och mäktig pär sågs
en blyg ung medlem af Underhuset,
(hvilken var näst den sista fisken som fångats i
Barnaclarnes garn och blifvit bjuden vid
detta tillfälle blott för att fira minnet af
denna lyckliga fångst), af pur häpenhet
blunda, då Hans Lordship trädde in
genom dörren.

Lord Decimus sade icke dess mindre
att det gladde honom att se den unge
medlemmen. Likaså gladde det honom
att se mr Merdle, gladde honom att se
Biskopen, gladde honom att se advokaten,
gladde honom att se läkaren, gladde
honom att se Titus Barnacle, gladde honom
att se kören, gladde honom att se
Ferdinand, hans egen handsekreterare. Ehuru
en af verldens store, var dock lord
Decimus ej utmärkt för någon särdeles fin
belefvenhet, men efter några förberedande
åtgärder af Ferdinand gick han dock
lyckligt igenom den ansträngande persen att
helsa på hvar och en af sällskapet och
tala om för dem att deras åsyn gladde
honom. Sedan denna påkostande yttring
af liflighet och artighet var väl
öfverstån-den, intog Hans Lordship sin plats i den
Luypska taflan och blef den tredje kon i
gruppen.

Advokaten, som visste med sig att han
redan fått hela den öfriga juryn på sin

sida och nu måste söka bemäktiga sig
ordföranden, kom snart framsmygande med
dubbel-lorgnetten i hand. Efter något
begrundande valde han väderleken till
upp-slagsäinne, såsom ett neutralt område, der
man fritt och utan tvång kunde röra sig.
Advokaten yttrade det han hört sägas
(alla menniskor höra sägas, men hvem som
sagt det förblir alltid en hemlighet), att
det troligen ej skulle bli någon
spalier-frukt i år. Lord Decimus hade ej haft
annat än goda underrättelser från sina
persiko-spalierer, men fruktade snarare, så
vidt ej hans folk misstagit sig, att han
skulle få missväxt på äpplen. Missväxt
på äpplen ? Advokaten öfverväldigades af
förvåning och bekymmer. Det skulle i det
hela varit honom ganska likgiltigt, om det
ej blifvit en enda Pipping på hela
jordytan, och dock visade han ett deltagande
i denna äppelfråga, som nästan lockade
tårar i hans ögon. Hvar skulle man, lord
Decimus — vi tråkiga lagkarlar äro
alltid så frågvisa, men jag hoppas ni
ursäktar oss, min herre, — hvar skulle man
söka orsaken till en dylik missväxt? Lord
Decimus kunde ej åtaga sig att redogöra
härför. Detta torde ha afsnäst de flesta,
men advokaten sög sig blott ännu bättre
fast och sade: “An päronen då, Mylord?“
Långt efter sedan den simple
advokaten blifvit general-advokat omtalades detta
såsom ett mästerstycke i den finare
politiken. Saken var nemligen den, att lord
Decimus en enda gång i sitt lif gjort en
ordlek — en ordlek af den solida och
bastanta sorten, som blifvit honom
inspirerad af ett gammalt päronträd i Eton,
hvilket minne, stäldt i beröring med hans
nuvarande ställning såsom en af rikets
pärer, föranledt honom, att vid en
skildring af sina ungdomsäfventyr utropa: “
Sålunda öfvergå vi, under många skiftande
öden, från Etons-päron till
Parlamentsparen" *). Genom den fyndiga frågan
angående päronskörden hade nu den klippske
advokaten anslagit en sträng, som aldrig
upphörde att gifva återsvar, och när säll-

*) Pears (päron) och pairs (pärer). Båda dessa
ord uttalas lika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free