- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
105

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det fanns dessutom ännu en annan
omständighet, som mycket bidrog att
bekräfta lilla Dorrits farhugor, ehuru
omständigheten var en obetydlighet i sig sjelf.
Mr Sparklers uppförande mot henne sjelf
undergick en förändring och blef helt
broderligt. Ibland då hon befann sig i
mindre kretsar hemma eller hos* mrs Merdle
eller annorstädes kände hon mr Sparklers
arm förslulet läggas kring hennes lif. Mr
Sparkler erbjöd aldrig någon förklaring
på dessa slags artigheter, utan smålog
blott med en godlynt och sjelfbelåten min
af dumdristig eganderätt, som man
svårligen kunde misstaga sig på.

Lilla Dorrit satt hemma en dag,
tänkande på Fanny med tungt hjerta. De
hade ett rum vid ena ändan af deras stora
våning, som bestod nästan endast af
hvälf-da utbyggda fenster, från hvilka man hade
en glänsande utsigt, öfver det omvexlande
och pittoreska lifvet pa Corso. Mellan
tre och fyra om eftermiddagen, efter
engelsk tidräkning, var Utsigten serdeles
strålande och liflig och lilla Dorrit plägade
sitta här och drömma just ungefär som
hon haft för vana att göra på balkongen
i Venedig. Då hon satt der en dag
kände hon någon sakta vidröra sin axel och
Fanny sade: — Nå — Amy, mitt hjerta,
och satte sig bredvid henne. Den lilla
soffan der de sutto utgjorde en del af
sjelfva fenstret och vid processioner eller
andra högtidliga tillfällen plägade de
behänga fenstret mod lysande draperier och
sittande på den lilla soffan luta sig ut och
se på ståten, skuggade af de granna
dra-perierna. Men det var ingen procession
i dag och lilla Dorrit var helt förvanad
att finna systern hemma vid denna timma,
dä hon vanligen red ut.

— Nå Amy, sade Fanny, hvad tänker j
du på, barn lilla?

— Jag tänkte på dig, Fanny.

— Nej ? Hvilken öfverensstämmelse! Se t
här, jag har någon med mig. Du tänkte
väl inte på honom också?

Amy hade verkligen tänkt på honom j
också, ty det var ingen annan än mr
Sparkler. Hon förteg det dock och I
räckte honom blott handen till helsning. 1

Mr Sparkler kom och satte sig på andra
sidan om henne och hon kände den
broderliga armen bakom sig, påtagligen
utsträckt i hopp att äfven kunna nä Fanny.

— Nå väl, min lilla syster, sade
Fanny med en suck, jag hoppas du förstår
hvad detta betyder?

— Hon är lika skön, som hon är
af-gudad, stammade mr Sparkler — och utan
allt nonsens — det är afgjordt.

’ — Du behöfver ej göra några
förklaringar, Edmund, sade Fanny.

— Nej, min älskade, svarade mr
Spar-kler.

— För att tala rent ut, fortfor Fanny,
så äro vi så godt som förlofvade, Amy,
mitt hjerta. Vi maste underrätta pappa
i qväll eller också i morgon, allt som det
fäller sig. Sedan är det afgjordt och
ingenting återstår att säga om saken.

— Bästa Fanny, sade mr Sparkler
ödmjukt, jag skulle gerna vilja säga ett ord
eller par till Amy.

— Godt, godt! Säg det då i Guds
| namn, svarade den unga damen.

— Jag är öfvertygad, min bästa Amy,
sade då mr Sparkler, att om det
någonsin fanns en flicka, näst efter er sköna
och högtbegåfvade syster, som var utan

j allt nonsens.

— Det der känna vi förut, Edmund,

\ inföll Fanny. Hoppa öfver det och tala

om något annat än frånvaron af allt
nonsens hos oss.

— Ja min älskade, sade mr Sparkler.
Och jag försäkrar er, Amy, att ingenting
kan vara mig en större sällhet — sällhet
— näst intill den att ha blifvit så högt
hedrad med den yppersta flickas val, som
ej har en gnista non —

— Edmund, Edmund, jag ber! afbröt
miss Fanny och slog sin vackra fot mot
golfvet.

— Du har alldeles rätt, min älskade,
sade mr Sparkler, och jag vet att det
blifvit en vana hos mig. Hvad jag ville
säga var bara det, att ingenting kan vara
mig en högre sällhet — sällhet — näst
intill sällheten af att bli förenad med den
obestridligt yppersta af alla flickor — an

8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free