- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
118

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bara och solida lévréerna. Ett ståtligt
och massivt åkdon. Ett ekipage för en
Merdle. Folk, som vore tidigt i rörelse
sågo sig om efter det, der det rullade
frisk fart framåt gatorna och sade med
helt bäfvande stämma — “der far han!“

Och der for han ända till dess
Brook-Street hejdade honom, då den oskattbara
juvelen steg ut ur sin dyrbara infattning,
sjelf alls icke lysande, tvärtom.

Hvilken uppståndelse i hotellet. Mr
Merdle! Sjelfva värden, eljest en man af
stolt sinnelag, kom ut för att ledsaga
honom uppför trappan. Bokhållare och
uppassare afskuro honom vägen från
korridorer och baktrappor och befunnos
händelsevis dröjande bakom dörrar och i
mörka vråar, för att se honom gå förbi, Merdle!
O! J solar, månar och stjernor, den store
mannen! Den rike mannen, som nästan
kunde kallas en ny frälsare, hvilken
öppnat himlens portar. Den store mannen,
som kunde se hvem han ville till
middagen och som hade gjort guld! Då han
gick upp till andra våningen hade folket
redan intagit sina platser på trappstegen
på det hans skugga måtte falla öfver dem
vid utgåendet. På samma sätt buros de
sjuka ut och lades i apostlarnes väg —
som dock ej umgingos i societeten och ej
gjort guld.

Mr Dorrit satt vid sin frukost i
nattrock och läste tidningarne då
resbetjen-ten med upprörd stämma anmälde - “mr
Merndale!“ — Mr Dorrits öfversälla hjerta
klappade högt i det han ,skyndade fram.
—- Mr Merdle detta är — ha — i
sanning en ära. Tillåt mig att uttrycka —
hum — den utmärkelse, den höga
utmärkelse jag fäster vid denna — ha — hum
— högst smickrande artighet. Jag vet
väl min herre, hvilka stora fordringar,
som göres på er tid, och dess — ha —
oskattbara värde. Mr Dorrit kunde ej
uttala det ordet oskattbart nog
eftertryckligt tyckte han- — Att ni — ha — vid
denna tidiga timma värdigats egna en
timma åt mig är — ha — en artighet som
jag på det allra högsta värderar. — Mr
Dorrit darrade rent af, då han tilltalade
den store mannen.

Mr Merdle framställde med sin qväfda,
osäkra, undertryckta stämma några få, alls
icke för något tillfälle lämpliga ljud och
sade slutligen: “Det fägnar mig att se er
min herre. “

— Ni är oändligt god, sade mr
Dorrit. I sanning god. — Den store man_
nen hade nu tagit plats och strök sig med
den stora handen öfver pannan. — Jag
hoppas ni mår väl, mr Merdle?

— Jag mår så väl jag — ja, jag mår
så väl som jag vanligen mår, sade mr
Merdle.

— Ni måtte vara otroligt upptagen.

—: Så der temligen. Men — Ah nej

bevars, det är ingen fara med mig inte,
sade mr Merdle och såg sig rundtomkring
i rummet.

— Någon svårighet vid matsmältningen
kanske? sade mr Dorrit.

— Yäl möjligt. Men på det hela —
mår jag bra nog, svarade mr Merdle-

Der sågs en svart rand der hans
läppar möttes, som om en liten krutmina
blifvit anlagd der och han såg ut, som
om han, i fall hans naturliga temperament
varit aldrig så litet lifligare, skulle känt
sig mycket feberaktig denna morgon. Detta,
jemte hans tunga sätt att stryka sig med
handen öfver pannan, hade föranledt mr
Dorrits fråga.

— Mrs Merdle, — fortfor mr Dorrit

artigt, lemnade jag, såsom ni väl kan
föreställa er, den skönaste bland de sköna
och mest beundrade af alla beundrade —
på samma gång den tongifvande inom
Horos societet och dess herrligaste
prydnad. Hon såg förundransvärdt väl ut då
jag sist såg henne. »

- Mrs Merdle, sade mr Merdle ~ är
allmänt ansedd för ett oemotståndligt
fruntimmer. Och hon är det utan tvifvel; jag
är öfvertygad derom.

— Hvem kan väl vara annat? svarade
mr Dorrit.

Mr Merdle vände tungan i sin slutna
mun – en något stel ock omedgorlig
tunga tycktes det vara — fuktade sina
läppar, strök handen åter öfver pannan och
såg sig ännu en gång omkring i rummet,
synnerligast under stolarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free