- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
119

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Men, sade han och såg för första
gången mr Dorrit i ansigtet men sänkte
genast blicken till knapparne i mr
Dorrits väst; om vi tala om skönhet och
behag, så bör er dotter vara föremålet för
vårt samtal. Hon är oändligt vacker.
Både ansigtet och figuren äro långt öfver
det vanliga. Då de unga tu ankommo i
går aftons blef jag i sanning helt
förvånad öfver så mycken skönhet.

Mr Dorrits tillfredsställelse var så
ytterlig att — han — ha — ej kunde
af-hålla sig från att muntligen säga, likasom
han redan förut gjort skriftligen, att denna
förbindelse mellan deras båda familjer
gjorde honom på en gång sull och stolt.
Derpå räckte han honom handen. Mr Merdle
tittade först litet på handen, tog den
sedan ett ögonblick i sin, likasom på en gul
present-tallrik och återgaf den derpå till
dess egare.

— Jag ville fara hit upp till er det
första jag gjorde — sade mr Merdle —
för att erbjuda er min tjenst i fall jag
kan göra något för er och säga att jag
hoppas det ni åtminstone ville äta
middag hos mig i dag och hvarje dag då ni
ej är på annat häll upptagen.

Mr Dorrit var hänryckt öfver så
mycken artighet.

— Tänker ni stanna länge här, sir?

— Jag har för närvarande ej ämnat
att dröja längre än — ha — en fjorton
dagar — sade mr Dorrit.

— Det är ett bra kort vistande efter
en så lång resa, sade mr Merdle.

— Hum. Ja — medgaf mr Dorrit.
— Men sanningen att säga — ha — min
bäste mr Merdle, har jag funnit
lefnads-sättet utomlands så väl
öfverensstämmande med min smak och mitt helsoskick att
jag — hum — blott har tvenne afsigter
med mitt närvarande besök i London.
Först don — ha — utsökta lycka och —
ha — ära som i detta ögonblick
vederfares mig; för det andra några
anordningar för placerandet — hum — det vill
säga bästa sättet att — ha hum — min
lilla förmögenhet.

— Välan sir, sade mr Merdle, sedan
han hvälft tungan ännu ett hvarf omkring,

om jag i detta hänseende kan vara er till
någon tjenst så räkna på mig.

Mr Dorrits sätt att uttrycka sig hade
varit ännu mera osäkert och afbrutet än
vanligt då han närmade sig det vigtiga
ämnet, ty han var ej fullt säker huru en
så hög potentat skulle upptaga det, och
om han ej skulle finna hvarje enskildt
kapital eller förmögenhet allt för usel i
jemförelse med sina egna bottenlösa
skatter. Högeligen belåten med mr Merdles
vänliga anbud af sitt biträde antog han
det ögonblickligen och öfverhopade mr
Merdle med sin tacksamhet.

— Jag — ha — vågade knappast
hoppas — sade mr Dorrit — på en så
oerhörd förmån, som den af ert omedelbara
råd och biträde. Ehuru jag i alla
händelser skulle — likasom — ha hum —
hela den öfriga civiliserade verlden ha
följt i mr Merdles fotspår.

— Som ni vet, kunna vi nu nästan
sägas vara slägt, sir — sade mr Merdle,
som fått ett plötsligt intresse af att med
blicken följa alla vändningarne af mönstret
på golfrnattan, — och ni kan derföre
räkna på mig.

— Ha — i sanning ädelmodigt —
utbrast mr Dorrit. — Ha — i sanning
ädelmodigt!

Efter några omsyep och några
ytterligare hvälfningar af tungan förklarade mr
Merdle att det icke var hvar och en
gif-vet att inkomma i det allra heligaste af
de mystiska bankspekulationerna och der
kapa åt sig hvad godbitar som kunde
finnas, men att han, såsom ställd i spetsen
för företagen, åtnjöt vissa
företrädesrättigheter, hvilka han nu skulle söka göra
gällande till mr Dorrits förmån ehuru hela
transaktionen naturligtvis måste ligga klar
och öppen i dagen emedan hela företaget
var byggdt på det osvikligaste och mest
obegränsade ömsesidiga förtroende mellan
honom och hans medintressent.

Dessa vackra känslor uppskattades
naturligtvis fullkomligt och rosades på det
högsta af mr Dorrit och mr Merdle slöt
med att ännu en gång erbjuda mr Dorrit
sina tjenster medan han allt under det
han talade, på det uppmärksammaste be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free