Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han sina blickar till det i vaktstugan
församlade sällskapet: visade så tydligt, att
hans bror var värd att ömka för att han
ej satt inom lås och bom, att en dylik
tanke snart spridde sig ibland de
församlade medlemmarne.
ålen han emottog den ej med
obetin-gadt samtycke; tvertom, han sade, nej,
mine herrar, nej; måtte de ej missförstå
honom. Hans bror Fredrik var mycket
förslappad, utan tvifvel, och det skulle
vara mer lugnande för honom sjelf
(Mar-shalseas fader), att veta honom i säkerhet
inom murarne. Men dock måste man
ihågkomma att för att kunna uthärda ett
mångårigt vistande der, fordrades en viss
sammansättning af egenskaper — han sade
ej stora egenskaper, men egenskaper —
moraliska egenskaper. Nåväl, hade då
hans bror Fredrik denna egna förening
af egenskaper? Mina herrar han var en
förträfflig man, en den saktmodigaste,
ömmaste, aktningsvärdaste man, okonstlad
som ett barn; men skulle han, som
passade för få andra ställen, väl passa för
detta? Nej, han sade med tillförsigt, nej!
Och, sade han, Himlen förbjude, att
Fredrik någonsin skulle komma dit i annan
egenskap än han nu frivilligt gjorde! Mina
herrar, den som en gång inträdt i detta
samfund, för att stanna der en längre tid,
måste hafva karaktersstyrka för att
kunna gå igenom mycket och afhålla sig från
mycket. Yar hans bror Fredrik en
sådan man? Nej. De sågo att han äfven
nu var förkrossad. Olyckan förkrossade
honom. Han hade ej förmåga att draga
sig inom sig sjelf, ej tillräcklig elasticitet
i sitt lynne att länge qvarstanna på ett
dylikt ställe och dock bibehålla sin
sjelf-känsla och sitt medvetande af att vara
en gentleman. Fredrik hade ej (om han
finge begagna detta uttryck) tillräckligt
välde öfver sig sjelf, för att i några små
grannlaga bevis på uppmärksamhet och
— och tributer, som han under dylika
omständigheter skulle nödgas emottaga,
se menniskonaturens godhet, den vackra
anda, som upplifvade medlemmarne af
detta samfund, och på samma gång ej
känna sig sjelf förnedrad, ej se sin vär-
dighet som gentleman misskänd. Mina
herrar, Gud vare med eder!
Sådan var den predikan, hvarigenom
han gjorde förenämnde omständighet
märkbar och lärorik för sällskapet i
vaktstugan, innan han återvände till den
smutsiga gården, der han med sin egen
eländiga värdighet gick förbi medlemmen i
nattrock, som ej hade annan rock,
medlemmen i tofflor, som ej hade några skor,
den frodige kryddkrämaren i
korderois-knäbyxor, en medlem, som ej hade några
bekymmer och den magre bokhållaren i
svart frack utan knappar, en medlem, som
ej cgde några förhoppningar, upp för sin
egen usla trappa, till sitt eget usle rum.
Der var bordet dukadt för hans
aftonmåltid och hans gamla grå nattrock
hängde tillreds för honom på stolen vid elden.
Hans dotter stoppade sin lilla bönbok i
fickan — hade hon bedt om
barmhertig-het för alla fångar! — och steg upp för
att välkomna honom.
Onkel hade således gått hem? frågade
hon, då hon hjelpte honom att byta om
rock och gaf honom den svarta
sammets-mössan. Ja, onkel hade gått hem. Hade
hennes far haft en angenäm promenad?
Åh nej, inte särdeles, Amy; inte särdeles.
Nej? Mådde han ej riktigt bra?
Då hon stod bakom honom och så
kärleksfullt lutade sig öfver hans stol, såg
han med nedslagna ögon på elden. En
oro smög sig öfver honom liksom en
känsla af blygsel och när han straxt
derefter talade, var det på ett
osammanhän-de och förvirradt sätt.
-— Någonting, jag — hum! — Jag vet
ej hvad, men något felades Chivery. Han
är icke — hum! — icke på långt när
så tjenstaktig och uppmärksam som
vanligt i afton. Det — hum! — det är en
småsak, men det gör mig ledsen, min
älskling. Det är omöjligt att förglömma, han
vände oupphörligt på sina händer och
betraktade dem noga, att — hum! att,
då man för ett sådant lif som jag, är
man ständigt i ett olycksaligt beroende
af dessa karlar på ett eller annat sätt.
Hennes arm hvilade på hans axel, men
hon blickade ej i hans ansigte,, under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
