- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
151

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mer, då hon vid sitt oskyldiga bröst
tröstade sin fars utarmade bjerta och
veder-qvickte det med en källa af kärlek och
trohet, som aldrig försvann eller
förtorkade under alla hans Ar af brist.

llon lugnade honom; bad honom
förlåta sig, om hon varit eller synts vara
efterlåten i sina pligters uppfyllande; sade
honom, himlen vet hur uppriktigt, att hon
ej kunde akta honom mer om han vore
lyckans gunstling och hela verlden
hedrade honom. Dä han aft orkat sina tårar
och ej längre snyftade af svaghet, samt
ej vidare erfor någon känsla af blygsel,
utan återtog sin vanliga hållning, ordnade
hon igen återstoden af hans aftonmåltid,
satte sig bredvid honom och gladde sig
åt att se honom äta och dricka. Ty nu
satt han åter lika ståtlig som förr i sin
svarta sammetsraössa och gamla gråa
natt-rock; och om någon af samfundets
medlemmar inträdt för att begära hans råd,
skulle han ha uppfört sig mot honom
som cn stor moralisk lord Chesterfield
eller som sedelärande ceremonimästare vid
Marshalsea.

För att fästa hans uppmärksamhet
talade hon om hans garderob; då behagade
han säga, att, ja, i sanning, de skjortor,
som hon talade om, skulle komma
ganska bra till pass, emedan de, som han
hade voro utnötta och som de voro köpta
färdiggjorda, hade de aldrig passat
honom. Som han nu var conversabel och
vid ganska godt lynne fästade han
hennes uppmärksamhet på sin rock, som
hängde bakom dörren; anmärkte att
ställets fader skulle ge sina barn dåligt
exempel, om han visade sig bland dem med
utsittande armbågar, särdeles som de ändå
hade fallenhet för att vara litet sluskiga.
Han talade också skämtsamt om sina skor,
som béhöfde klackar, men blef allvarsam
i afseende på sin halsduk och lofvade,
att, då hon finge råd dertill, skulle hon
få köpa honom en ny.

Under det han i ro rökte sin cigarr,
bäddade hon sängen och gjorde det lilla
rummet i ordning för hans livila. Som
han då var trött, i anseende till den sena
timmen och den sinnesrörelse han erfarit,

steg han upp 1’rån sin stol för att
välsigna henne och önska henne “god natt.“
Under hela denna tid hade han icke en
enda gång tänkt på liennes klädning,
hennes skor, att hon behöfde något. Ingen
annan på jorden mer än hon sjelf,
kunde ha tänkt så litet på hennes behof.

Han kysste henne flera gånger, sägande:

— Gud signe dig, min älskling. God
natt, min unge.

Men hennes ömma hjerta hade blifvit
så djupt såradt af livad hon sett, att hon
ogerna lemnade honom ensam, af fruktan
att han åter skulle börja klaga och
för-tvifla.

— Bäste pappa, jag är icke trött. Låt
mig komma tillbaka om en stund, när du
lagt dig, och sitta hos dig.

lian frågade henne med en
beskyddaremin, om hon kände sig ensam?

— Ja, pappa.

— Kom då gerua tillbaka, min älskling.

-— Jag skall sitta mycket stilla, pappa.

— Tänk ej på mig, mitt barn, sade
han, i det han fullkomligt och välvilligt
gaf sin tillåtelse. Kom gerna tillbaka.

Han tycktes slumra, då hon återkom
och hon lagade sakta om elden, på det
hon ej skulle väcka honom. Men han
hörefe henne och frågade hvem det var?

— Bara Amy, min far.

— Amy, mitt barn, kom hit. Jag har
något att säga dig.

Han reste sig litet i sin låga säng, då
hon knäböjde bredvid honom, för att
närma sitt ansigte till lians, han lade sin
hand i hennes. O! känslan af att vara
hennes så väl som Marshalscas fader
rörde sig nu starkt inom honom.

— Min älskling, du har fört ett hårdt
lif här. Intet sällskap, inga förströelser,
men många bekymmer fruktar jag.

— Tänk ej derpå, älskade pappa. Jag
gör det ej.

— Du känner min ställning, Amy. Jag

gör det ej.

— Du känner min ställning, Amy. Jag
har ej kunnat göra mycket för dig; men
allt hvad jag kunnat har jag gjort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free